Apornas planet: Uppgörelsen 2014

Action Sci-Fi
USA
130 MIN
Engelska
Apornas planet: Uppgörelsen poster

Synopsis

I "Apornas planet: Uppgörelsen" leder nu Caesar en växande grupp genetiskt utvecklade apor som hotas av de få människor som överlevt ett dödligt virusutbrott. Trots deras försök att leva sida vid sida så bryter ett krig ut som ska komma att avgöra vilken ras som regerar på Jorden…
Ditt betyg
3.3 av 1,310 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Dawn of The Planet of The Apes
Biopremiär
18 juli 2014
DVD-premiär
24 november 2014
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
20th Century Fox
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Jake Bolin

15 juli 2014 | 17:15

Inga apkonster

"Apornas Planet: Uppgörelsen" bränner det mesta krutet på sina postapokalyptiska apor och slarvar med människorna i berättelsen. Men det är mycket apa man får för pengarna.
Vid ett tillfälle i ”Apornas Planet: Uppgörelsen” närmar sig den ärrade apan Koba ett par halvpackade människosoldater som testskjuter maskingevär inför ett förestående krig mellan de två arterna. När de försöker köra bort honom under glåpord och vapenhot ändrar han plötsligt kroppsspråk och börjar bete sig som en tam chimpans. Han spexar, slår sig för bröstet och gör kullerbyttor, utstöter humoristiska läten och förvrider ansiktet i grimascher. Soldaterna blir först förvirrade, sedan roade och hånfulla. De låter den nu avdramatiserade Koba smaka sprit och skrattar åt hans apkonster. De sänker garden helt, något som man naturligtvis ska akta sig för när det gäller en genmanipulerad, människofientlig primat med en mordisk agenda. För givetvis spelade apan Koba bara apa.

Denna lilla scen – som i sin koncentrerade form inte på något sätt görs rättvisa i filmtrailern – är smått briljant i sin skildring av det mänskliga förhållningssättet till apsläktet. Nyfiken skräck inför likheten eller herre över slaven. ”Apornas Planet: Uppgörelsen” utforskar ett kritiskt ögonblick i historien där den maktbalansen står och väger.

Tio år efter händelserna i ”Apornas Planet: (r)Evolution” är mänskligheten svårt sargad av det dödliga ALZ-113-viruset. En grupp överlevare stöter av en slump på den månghövdade apflock som leds av chimpansen Caesar från förra filmen, varpå en bräcklig fred förhandlas fram. Trots goda diplomatiska ansatser från den öppensinnade Malcolm och hans familj är det bara en fråga om när allt ska braka loss, eftersom människoledaren Dreyfus (en fullkomligt bortslösad Gary Oldman) hellre vapenrustar och förekommer en eventuell attack från motståndarsidan. Hos aporna har Caesar på ett liknande sätt fullt upp med att tygla den tidigare nämnde Koba som med en traumatisk bakgrund som försöksdjur i ett labb propagerar för slakt.

Nu låter det här kanske inte som något oerhört sofistikerat upplägg, men förtjänsten med ”Apornas Planet: Uppgörelsen ” är att perspektivet, särskilt inledningsvis, är apornas. Regissören Matt Reeves, som har visat god form med både ”Cloverfield” och den amerikanska tolkningen av ”Låt den rätte komma in”, är genomgående mån om att aldrig låta människorna överta protagonistrollen helt och hållet. Det är ett relativt avancerat berättargrepp för en blockbuster av den här typen, och förtjänstfullt nog så parar Reeves det snudd på introspektiva tempot, där apornas inbördes relationer och deras förhållningssätt till det nya mänskliga hotet skildras under eftertänksamma former, med en hela tiden stigande spänning.

I långa stycken liknar ”Apornas Planet: Uppgörelsen” en naturdokumentär där aporna själva sköter snacket istället för någon mänsklig speakerröst. Och det är menat i positiv bemärkelse.  

Köper man inte premissen med talande apor så ska man naturligtvis inte gå och se en science fiction-film av det här slaget överhuvudtaget. Men man kan ju ändå vara allergisk mot tanken på att se datoranimerade schimpanser lägga ut texten i två timmar av rent estetiska skäl – osynkade läpprörelser eller för att det helt enkelt ser larvigt ut. Lyckligtvis kommunicerar Caesar och hans artfränder sinsemellan till största delen med hjälp av trovärdiga apljud och teckenspråk.

När de väl använder engelska är det korthuggna, mödosamt vokaliserade meningar helt utan kommatecken eller bisatser som gäller. Faktum är att ”Apornas Planet: Uppgörelsen” är genomgående icke-fånig ur den aspekten. Visuellt är den en ren njutning tack vare kvaliteten på CGI-effekterna, som lämnar den förra filmen långt bak i backspegeln. I mitt minne blir Gollum från ”Sagan om Ringen” efter ett tag reducerad till Katla i ”Bröderna Lejonhjärta” (1977). Så tjusiga apor rör det sig om.    

Smolket i bägaren representeras här, liksom problemen när det gäller samlevnad med andra livsformer i ett större perspektiv, av den mänskliga faktorn. Skådespelarnas dialog är många gånger lika onyanserad som apornas, karaktärerna är bedövade tråkiga och ibland helt överflödiga. Varför slösa bort skicklige Kodi Smit-McPhee på en viljelös pojke som dessutom är i det närmaste stum? Reeves hade också gärna fått stävja den sentimentalitet som yttrar sig i att minst tre, det är högst möjligt att det rör sig om fyra, karaktärer gråter vid olika tillfällen. Några av dem är apor, annars hade han aldrig kommit undan med det.

För att vara den åttonde installationen i en franchise som har levererat mycket ofrivillig buskis genom åren är ändå ”Apornas Planet: Uppgörelsen” både oväntat intelligent och djärvt känslosam. Det bådar gott för den fortsatta ap(r)evolutionen på film. Nästa steg i utvecklingskedjan kanske är att skippa mänskliga karaktärer helt och hållet?
| 15 juli 2014 17:15 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (4)
4
Precis som de bästa science fiction-berättelserna (som väl det här ändå måste räknas till) så utgör innehållet till stor del allegorier för vår egna värld och vårt egna beteende. Filmen lyckas, som sin föregångare, hålla sitt största fokus på aporna samtidigt som deras konflikt med människan effektivt speglar den verkliga världens konflikter. Jag är otroligt svag för hur filmen på ett nästan cyniskt sätt visar hur kampen för fred mellan två desperata parter verkar mer än hopplös, men att det ändå är målet som vi borde söka uppnå. Uppföljaren blåser upp allt rejält från första filmen, actionscenerna är maffigare och motion capture-effekterna om möjligt än mer övertygande än förut. Den hade inte lika starka känsloögonblick, men gjorde mig helt klart berörd och lämnade mig ofta förundrad över hur väl de byggt mitt engagemang för karaktärerna. Som fristående film är den något svagare än "Rise", men som enhetlig berättelse är den stilsäker och bygger vidare på en story som oväntat nog kan utmynna i en av de bästa filmserierna jag sett på väldigt länge.
Läs mer
3
Ikväll har jag varit på bio och sett Matt Reeves "Dawn of the Planet of the Apes" som handlar om att växande population med genetiskt utvecklade apor ledda av Caesar är hotade av en grupp överlevande människor som tidigare drabbats av ett dödligt virus som bröt ut för ungefär 10 år sen. Både aporna och dom överlevande människorna kommer överens om en fred som blir kortvarig då dom hamnar i ett krig med varandra i kampen om vilken ras som blir den dominanta rasen på jorden. Denna film är uppföljaren till "Rise of the Planet of the Apes" som kom 2011 och är en reboot av "Planet of the Apes"-franchisen och man behöver såklart inte ha sett dom gamla filmerna innan även om jag personligen skulle rekommendera att ni ser klassikern från 1968 med Charlton Heston som är i mitt tycke den bästa filmen i "Planet of the Apes"-franchisen. "Planet of the Apes" är ursprungligen en bok som är skriven av Pierre Boulle ("Bridge on the River Kwai"), denna bok har som sagt inget med dom nya filmerna att göra men grund-idén om att aporna kanske kan vara den dominanta rasen på jorden fanns redan i boken. Tillbaka till "Dawn of the Planet of the Apes" som med sina 130 minuter bjuder på en rätt solid story med ett helt hyfsat manus och riktigt bra CGI/Motion Capture-apor vilket är filmens starkaste sida. Man får som sagt se en film som är underhållande och bitvis rätt spännande men lite av början kan upplevas lite segt. Skådespeleriet är också helt hyfsat av bl.a. Jason Clarke, Keri Russell, Gary Oldman. Andy Serkis som gör rösten och även Motion Capture grunden till Caesar gör ett snyggt jobb och han är ju riktigt rutinerad på denna slags skådespeleri. Mycket bra musik av Michael Giacchino och han visar även här att han kan konsten att göra filmmusik. Nu låter jag kanske snäl med betyget men betyget blir 3/5
Läs mer
4
Nu har jag äntligen varit på bio och sett "Dawn of the Planet of the Apes" vilket jag har sett fram emot sen den mycket välgjorda och bra föregångaren "Rise of the Planet of the Apes" kom ut 2011. Jag ska nu med denna filmrecension förmedla mina åsikter om filmen. Men först lite om handlingen. En virusepidemi har nästintill utplånat mänskligheten. Det lilla antal människor som finns kvar verkar i alla fall vara immuna. I ett befäst torn i San Francisco finns ett fungerande samhälle, emellertid börjar elektriciteten sina. En liten grupp människor ger sig in i Muir-skogen för att undersöka möjligheten att ta kraft från en damm, men hamnar mitt i ett territorium av numera tilltagande intelligenta apor. Efter en inledande konflikt går apledaren Caesar med på att låta människorna arbeta vid dammen och snart anas en vänskap mellan arterna. Kobi, en apa med varaktiga men sedan han experimenterats på i ett laboratorium, hetsar dock till krig mot människorna. Läget blir snart både problematiskt och våldsamt, och inte så lite omskakande. Filmen levde verkligen upp till mina förväntningar och lyckades till och med med bedriften att vara bättre än den första filmen. Aporna är väldigt välgjorda och brilliant spelade av bla Andy Serkis. Det som gör den här uppföljaren bättre än förra filmen är att grundhistorien redan är förklarad. Så därför behövs det inte en lång transportsträcka i handlingen för förklaringar. Istället rullar händelseförloppet igång snabbt och det är inte en enda minut att filmens 2 timmar långa speltid som blir seg. Det är spännande att få ta del av hur aporna utvecklas och blir mer och mer mänskliga och blir ett hot för mänskligheten. Samtidigt som det även blir intressant att följa ledarapan Caesars konflikt angående om han står på apornas eller människornas sida. Det här är sammanfattningsvis en väldigt smart, välgjord och bra film. Både den här filmen och "Rise of the Planet of the Apes" är mycket bättre versioner än den som Tim Burton gjorde 2001. Jag kan starkt rekommendera filmen "Dawn of the Planet of The Apes" som en av de bästa filmerna som har släppts på bio detta år.
Läs mer
Visa fler