Apornas planet: Uppgörelsen (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I "Apornas planet: Uppgörelsen" leder nu Caesar en växande grupp genetiskt utvecklade apor som hotas av de få människor som överlevt ett dödligt virusutbrott. Trots deras försök att leva sida vid sida så bryter ett krig ut som ska komma att avgöra vilken ras som regerar på Jorden…
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: APORNAS PLANET: UPPGöRELSEN

Inga apkonster
"Apornas Planet: Uppgörelsen" bränner det mesta krutet på sina postapokalyptiska apor och slarvar med människorna i berättelsen. Men det är mycket apa man får för pengarna.
Vid ett tillfälle i ”Apornas Planet: Uppgörelsen” närmar sig den ärrade apan Koba ett par halvpackade människosoldater som testskjuter maskingevär inför ett förestående krig mellan de två arterna. När de försöker köra bort honom under glåpord och vapenhot ändrar han plötsligt kroppsspråk och börjar bete sig som en tam chimpans. Han spexar, slår sig för bröstet och gör kullerbyttor, utstöter humoristiska läten och förvrider ansiktet i grimascher. Soldaterna blir först förvirrade, sedan roade och hånfulla. De låter den nu avdramatiserade Koba smaka sprit och skrattar åt hans apkonster. De sänker garden helt, något som man naturligtvis ska akta sig för när det gäller en genmanipulerad, människofientlig primat med en mordisk agenda. För givetvis spelade apan Koba bara apa.

Denna lilla scen – som i sin koncentrerade form inte på något sätt görs rättvisa i filmtrailern – är smått briljant i sin skildring av det mänskliga förhållningssättet till apsläktet. Nyfiken skräck inför likheten eller herre över slaven. ”Apornas Planet: Uppgörelsen” utforskar ett kritiskt ögonblick i historien där den maktbalansen står och väger.

Tio år efter händelserna i ”Apornas Planet: (r)Evolution” är mänskligheten svårt sargad av det dödliga ALZ-113-viruset. En grupp överlevare stöter av en slump på den månghövdade apflock som leds av chimpansen Caesar från förra filmen, varpå en bräcklig fred förhandlas fram. Trots goda diplomatiska ansatser från den öppensinnade Malcolm och hans familj är det bara en fråga om när allt ska braka loss, eftersom människoledaren Dreyfus (en fullkomligt bortslösad Gary Oldman) hellre vapenrustar och förekommer en eventuell attack från motståndarsidan. Hos aporna har Caesar på ett liknande sätt fullt upp med att tygla den tidigare nämnde Koba som med en traumatisk bakgrund som försöksdjur i ett labb propagerar för slakt.

Nu låter det här kanske inte som något oerhört sofistikerat upplägg, men förtjänsten med ”Apornas Planet: Uppgörelsen ” är att perspektivet, särskilt inledningsvis, är apornas. Regissören Matt Reeves, som har visat god form med både ”Cloverfield” och den amerikanska tolkningen av ”Låt den rätte komma in”, är genomgående mån om att aldrig låta människorna överta protagonistrollen helt och hållet. Det är ett relativt avancerat berättargrepp för en blockbuster av den här typen, och förtjänstfullt nog så parar Reeves det snudd på introspektiva tempot, där apornas inbördes relationer och deras förhållningssätt till det nya mänskliga hotet skildras under eftertänksamma former, med en hela tiden stigande spänning.

I långa stycken liknar ”Apornas Planet: Uppgörelsen” en naturdokumentär där aporna själva sköter snacket istället för någon mänsklig speakerröst. Och det är menat i positiv bemärkelse.  

Köper man inte premissen med talande apor så ska man naturligtvis inte gå och se en science fiction-film av det här slaget överhuvudtaget. Men man kan ju ändå vara allergisk mot tanken på att se datoranimerade schimpanser lägga ut texten i två timmar av rent estetiska skäl – osynkade läpprörelser eller för att det helt enkelt ser larvigt ut. Lyckligtvis kommunicerar Caesar och hans artfränder sinsemellan till största delen med hjälp av trovärdiga apljud och teckenspråk.

När de väl använder engelska är det korthuggna, mödosamt vokaliserade meningar helt utan kommatecken eller bisatser som gäller. Faktum är att ”Apornas Planet: Uppgörelsen” är genomgående icke-fånig ur den aspekten. Visuellt är den en ren njutning tack vare kvaliteten på CGI-effekterna, som lämnar den förra filmen långt bak i backspegeln. I mitt minne blir Gollum från ”Sagan om Ringen” efter ett tag reducerad till Katla i ”Bröderna Lejonhjärta” (1977). Så tjusiga apor rör det sig om.    

Smolket i bägaren representeras här, liksom problemen när det gäller samlevnad med andra livsformer i ett större perspektiv, av den mänskliga faktorn. Skådespelarnas dialog är många gånger lika onyanserad som apornas, karaktärerna är bedövade tråkiga och ibland helt överflödiga. Varför slösa bort skicklige Kodi Smit-McPhee på en viljelös pojke som dessutom är i det närmaste stum? Reeves hade också gärna fått stävja den sentimentalitet som yttrar sig i att minst tre, det är högst möjligt att det rör sig om fyra, karaktärer gråter vid olika tillfällen. Några av dem är apor, annars hade han aldrig kommit undan med det.

För att vara den åttonde installationen i en franchise som har levererat mycket ofrivillig buskis genom åren är ändå ”Apornas Planet: Uppgörelsen” både oväntat intelligent och djärvt känslosam. Det bådar gott för den fortsatta ap(r)evolutionen på film. Nästa steg i utvecklingskedjan kanske är att skippa mänskliga karaktärer helt och hållet?
Bra med rätt solid med helt hyfsat manus och riktigt bra CGI/Motion Capture-apor
Ikväll har jag varit på bio och sett Matt Reeves "Dawn of the Planet of the Apes" som handlar om att växande population med genetiskt utvecklade apor ledda av Caesar är hotade av en grupp överlevande människor som tidigare drabbats av ett dödligt virus som bröt ut för ungefär 10 år sen. Både aporna och dom överlevande människorna kommer överens om en fred som blir kortvarig då dom hamnar i ett krig med varandra i kampen om vilken ras som blir den dominanta rasen på jorden. Denna film är uppföljaren till "Rise of the Planet of the Apes" som kom 2011 och är en reboot av "Planet of the Apes"-franchisen och man behöver såklart inte ha sett dom gamla filmerna innan även om jag personligen skulle rekommendera att ni ser klassikern från 1968 med Charlton Heston som är i mitt tycke den bästa filmen i "Planet of the Apes"-franchisen. "Planet of the Apes" är ursprungligen en bok som är skriven av Pierre Boulle ("Bridge on the River Kwai"), denna bok har som sagt inget med dom nya filmerna att göra men grund-idén om att aporna kanske kan vara den dominanta rasen på jorden fanns redan i boken. Tillbaka till "Dawn of the Planet of the Apes" som med sina 130 minuter bjuder på en rätt solid story med ett helt hyfsat manus och riktigt bra CGI/Motion Capture-apor vilket är filmens starkaste sida. Man får som sagt se en film som är underhållande och bitvis rätt spännande men lite av början kan upplevas lite segt. Skådespeleriet är också helt hyfsat av bl.a. Jason Clarke, Keri Russell, Gary Oldman. Andy Serkis som gör rösten och även Motion Capture grunden till Caesar gör ett snyggt jobb och han är ju riktigt rutinerad på denna slags skådespeleri. Mycket bra musik av Michael Giacchino och han visar även här att han kan konsten att göra filmmusik. Nu låter jag kanske snäl med betyget men betyget blir 3/5
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
MagnusP
Förutsägbar men ändå ganska så bra faktiskt. Framförallt första halvan. Sen blev det mest smörja. Bättre än förra filmen men inget rår på den första Apornas Planet
Phip
Fy fan, vilken smörja! Är det bara jag som ser och blir sjukt frustrerad över hur förutsägbar den här filmen är!? Jisses den följer ju den dramatiska mallen precis och avviker inte en enda gång, finns inte en överraskning. Alla karaktärer och deras handlingar har man ju säkert sett i minst 10 andra filmer om inte mer. Vet inte riktigt vad det är som gör att folk har så pass bra betyg på den här filmen, jag själv finner den inte underhållande en enda gång.
Moviemaster
Oj oj, hade faktiskt lite förhoppningar på den här filmen. Men sämre än ettan. Sliskigt sentimental och otroligt stereotypiska karaktärer. 2/5
Visa fler (15)

Relaterade filmer