Apornas planet: (r)Evolution 2011

Första filmen, "Apornas planet", kom redan 1968 och fick flera uppföljare varav en, "Erövringen av apornas planet" (1972) denna film bygger löst på. Detta är alltså ingen uppföljare till Tim Burtons "Apornas planet" (som om någon önskade det) utan snarare en prequel till hela originalserien där vi får ta del av ursprungshistorien.

James Franco tar en paus från armamputerande äventyrare och homosexuella 50-talspoeter för att göra Will, en ganska ordinär forskare som jobbar på ett botemedel mot Alzheimers. Han experimenterar på apor och är nära ett framsteg när en apa går bärsärkagång på forskarlabbet. Will tvingas ta hand om apans barn och upptäcker att den ärvt sin mors gener. Will tar hand om den tack vare botemedlet hyperintelligenta apan och botar samtidigt sin sjuka far (John Lithgow) utan några som helst bieffekter. Gissa hur länge den lyckan varar...?

Titeln är något av en luring. Första timmen av filmen snuddar på Disney-drama där den godhjärtade Will försöker ta hand om stackars pappa samtidigt som han får en kul, smart och gullig apa som husdjur. Självfallet kärar han ner sig i en trevlig veterinär (Freida Pinto, vars enda syfte i filmen är att vara söt) och hamnar inför diverse tuffa dilemman, alltid med hjärtat på rätta stället. Filmens egentliga huvudkaraktär är apan, knappast subtilt döpt Caesar (Andy Serkis, vem annars?) som med sina supergener genomgår en revolutionerande (som titeln antyder) utveckling.

Det är när han hamnar med andra apor som våldsamma planer börjar smidas och filmen sätter igång på riktigt. Den pulserande finalen är en riktig bomb och filmens egentliga sevärdhet. Hade resten av filmen gått lite mer i samma tecken hade underhållningsvärdet, likt betyget, varit högre. Nu blir det en okej men lättglömd film vars kanske största problem är en datoranimerad huvudkaraktär som, trots fint hantverk (oftast i alla fall), är svår att relatera till. De mänskliga motspelarna är ganska endimensionella och det är lite synd att man inte gett veteraner som Lithgow och Brian Cox mer att jobba med även om de bidrar med lite välbehövd pondus. Att sen rollsätta Tom Felton, (Drace Malfoy i Harry Potter) som ondskefull apskötare) var kanske inte så originellt.

"Apornas planet: (r)Evolution" är ett typiskt lättsmält men lättglömt science fiction-drama. Actionfans lär hata den första gulliga Disney-timmen men älska den häftiga finalen som är filmens självklara höjdpunkt. Att Robert Rodriguez, Kathryn Bigelow och Tomas Alfredson tackade nej till den här säger ganska mycket om vilken slags film det kunde blivit men inte var. Tråkigt är det dock aldrig, även om jag gärna sluppit den sista scenen och den övertydliga blinkningen till uppföljare. För Francos del hoppas jag att detta var ett undantag snarare än ny riktning i karriären.