Antlers 2021

I en småstad i Oregon har Julia Meadows (Keri Russell) nyss återvänt hem efter att ha ägnat hela sitt liv åt att fly från de inre demoner som en gång manifesterades under sin uppväxt i just den ensliga staden. Väl hemma tvingas hon tampas med minnena av det förgångna, sin nykterhet och att återförenas med sin bror Paul – stadens sheriff (Jesse Plemons). På sitt nya jobb som lärare på stadens grundskola märker hon att den unge pojken Lucas (Jeremy T. Thomas) är undernärd och tillbakadragen, med märkliga blåmärken över kroppen. Med tydliga spår av sina egna ungdomstrauman ser Julia chansen att hjälpa Lucas, men pojkens plågoandar har tagit sig en minst sagt annorlunda form.

 

Efter kritikerrosade filmer som “Crazy Heart”, “Out of the Furnace” och “Black Mass” har regissören och manusförfattaren Scott Cooper etablerat sig som en utforskare av mörka och skitiga världar, med lika moraliskt tvivelaktiga som psykiskt plågade protagonister. Med “Antlers” tar han sig ännu djupare i mörkret och doppar tårna i skräckgenren, och det under ledning av ingen mindre än Guillermo del Toro. Skräckmästaren bakom bland annat “Pans labyrint” och “Shape of Water” är nämligen en av huvudproducenterna till filmen och tillsammans har de verkat fram denna lika tematiskt tunga som visuellt skräckinjagande berättelse, som är baserad på novellen "The Quiet Boy" av Nick Antosca.

 

Övernaturlig skräck och psykologiskt trauma har gått hand i hand sedan urminnes tider och är ett exceptionellt avstamp för en skräckberättelse av det här slaget. Tyvärr lyckas Cooper och gänget inte bjuda på några större överraskningar när det kommer till att utforska det redan tradiga tropet. “Antlers” följer formulan till punkt och pricka, så till den grad att filmens vemodsfyllda protagonist bokstavligt talat måste ställas öga mot öga med sina monstruösa demoner. Med en duo som Cooper och del Toro vid rodret borde detta vara mer nyanserat än det de facto är.

 

Däremot kan man inte klaga på Scott Coopers känsla för stämning och uppbyggnad. Det lilla gruvsamhället känns lika blekt och deppigt som Julia känner sig inombords, och den sociala utsattheten hos unge Lucas är nästan lika skrämmande som titelns anspelade monster. Bland övergivna fabriker, sunkiga methlab, massiva timmerträd och mystiska symboler målas en lika samhällssargad som mytisk plats upp sig i Coopers skrämmande drama.

 

Russell och Plemons är stabila som alltid, men har inte jättemycket spännande att jobba med här. Däremot ska eloge ges till flera av filmens yngre förmågor, framför allt Jeremy T. Thomas, som med lika stor urgröpt hopplöshet som kärleksfull beslutsamhet skapar ett fängslande porträtt av den plågade Lucas.

 

Även filmens centrala skrämselfaktor – det mytologiska monster som titeln anspelar på – är en häftig skapelse och hör till filmens höjdpunkter. Men inspirationen från ursprungsamerikanernas sägner känns inte bara påtvingad utan också respektlös, då Cooper inte bryr sig om att utforska det vidare eller ens knappt inkludera några karaktärer ur befolkningsgruppen (skådespelaren Graham Greene dyker förvisso upp, men får göra en roll han gjort hundratals gånger).