Annie (1982)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Broadway-musikalen som är baserad på historien om den lilla föräldralösa flickan Annie, som på 1930-talet bor på ett bedrövligt barnhem som styrs av den tyranniska Miss Hannigan. Hennes tillsynes hopplösa situation ändras dramatiskt när hon väljs ut för att tillbringa en kort tid hos industrialisten Oliver Warbucks. Snabbt charmar hon hela hushållet, och till och med den tillsynes kallhjärtade Warbuck. Han bestämmer sig för att hitta Annies föräldrar och erbjuder en stor belöning, men den elaka Miss Hannigan, hennes släkting Rooster och hans kvinnliga kumpan bestämmer sig för att utge sig för att vara Annies föräldrar för att få belöningen - men hur kommer det att gå för Annie?
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ANNIE

Underhållande men väldigt amerikanskt
”Tomorrow! Tomorrow! I love you tomorrow!...” Musikalhatare lär få kväljningar av käckheten i den här ökända, väldigt amerikanska familjemusikalen. Men samtidigt finns här ett gott humör och proffsiga sång- och dansnummer som kan pigga upp en regnig dag.
Filmen baserad på en musikal som baserades på en serie (”Little Orphan Annie”) blev nästan lika hatad som fjolårets remake när den kom. Så pass mycket att filmens legend till regissör, John Huston, nominerades till kalkonpriset Razzie och aldrig igen gjorde en musikal. Och, visst är det svårt att tänka sig att den är gjord av skaparen bakom episka klassiker som ”Afrikas drottning” och ”I asfaltens djungel”.

Kanske är den helt enkelt för amerikansk. Det finns en besk eftersmak i en film där den föräldralösa titelflickan blir lycklig först i ett rikemanshem hos en bufflig miljonär, och alla – inklusive skurkarna – sjunger trallvänliga sånger med teman som kidnappning och mordförsök i bakgrunden. Det är inte för intet att John Waters använde den i bakgrunden när han lät förortsmamman i ”Serial Mom” klubba ihjäl ett av sina offer med en lammstek.

Men samtidigt är det trots allt en familjemusikal, som dessutom utspelas under Depressionen. Klart man behöver vrida upp stämningen. Om karaktärerna inte ständigt ska få brista ut i sånger om allt från hundar till biografbesök här var då? Många sångnummer är på gränsen till irriterande catchy och dansen välkoreograferad. Här handlar det om proffs som kan sin konst till skillnad från nutida musikaler där man slängt in alla från Pierce Brosnan till Russell Crowe.

Debutanten Aileen Quinn i titelrollen har inga problem att hålla samma tempo som begåvade favoriterna Albert Finney (som steppar!), Tim Curry (vars häftiga rollregister sträcker sig från Dr. Frank-N-Furter till clownen Pennywise) och bombnedslaget Bernadette Peters. Och veteranen Carol Burnett tar chansen att spela över å det grövsta som barnhemsföreståndarinnan som hånglar med sin radio och är så alkoholiserad att hon super ur blomvasen.

Det är ett kitschigt, överdrivet spektakel som lär vara en pina om man ogillar musikaler generellt. Men det är en film som är underhållande och lätt att tycka om. Då gör det nästan inget att man säger ”Oh boy” eller ”Oh my goodness” några gånger för mycket, att man går över gränsen i en på tok för klämkäck scen där Annie sjunger med president Roosevelt eller att filmens enda svarta karaktär är en voodoostereotyp vars uppenbarelse gör att barn svimmar. Nästan.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Relaterade filmer