Anna Karenina 2012

Filmen tar mig verkligen med storm och jag blir lika förvånad som förtrollad av kulisserna som ändrar skepnad rakt framför mina ögon. Där sitter jag i en biosalong, men förflyttas som med magi till en storslagen teater, som i sin tur bjuder in mig till det aristokratiska Ryssland och allt det har att erbjuda. Skådespelare och scenarbetare marscherar i takt med musiker som spelar diverse instrument och känslan av karneval infinner sig. Det som utspelar sig på duken, eller på scenen och bakom den, är allt det som en film vid första tanken egentligen inte är, men också allt det som faktiskt bara film kan vara. Von Triers "Dogville" möter Baz Luhrmanns "Moulin Rouge" och rejält tycke uppstår!

"Anna Karenina" är Lev Tolstojs historia om kvinnan med samma namn. Anna lever i ett olyckligt äktenskap och inleder, efter plötsligt och intensivt möte med greve Vronsky, ett förhållande med denne, vilket får förödande konsekvenser. Det är på många sätt ett klassiskt kärleksdrama med passion, tårar och bedragna äkta hälfter som vi alla har sett eller hört förr, vissa kollar på det dagligen i form av "Glamour" (inga jämförelser i övrigt, verkligen!) men sättet den gestaltas på här är allt annat än traditionellt.

"Anna Karenina" i Joe Wrights regi är filmkonst när det är som bäst. Filmen innehåller många scener vackra som tavlor, replikerna är poetiska, skådespelarna rör sig efter koreografi och stråkarna som tonar i bakgrunden höjer stämningen på ett ytterst behagligt sätt. Filmkonst är godis inte bara för ögat utan även örat, själen och sinnet. Och vad "Anna Karenina" smakar gott. Wright är verkligen en modig konstnär och han tycker om sin pensel som han glatt målar vidare med. Illusionen med teatern som åskådliggör aristokratins fasader och falskspel och sedan den plötsliga utemiljön när regissören för stunden låter oss lämna de fina salongerna, är otroligt effektivt och kraftfullt.

Tyvärr blir det efter ett tag nästan för mycket av det goda, då för många precisa och medvetna skvätt med penseln går ut över berättelsens kärna som riskerar att hamna i skymundan.

För att matcha de teatrala omgivningarna i filmen krävs ett dämpat överspel av skådespelarna och på det stora hela lyckas de utmärkt. Framförallt vill jag lyfta fram Alicia Vikanders Kitty, en enormt bra rollprestation hela vägen från tonårstjej till mognare ung kvinna, som tillsammans med Domhnall Gleesons Levin har en sådan fin och frodande kärlek att man glömmer att den är en bihistoria. Jude Law övertygar och är fantastisk som den bedragne maken Aleksej. Han har nog aldrig varit skäggigare eller tråkigare som figur, men faktiskt inte heller bättre än så här. Även Matthew Macfadyen som Annans pilske bror Stiva gör sin karaktär stor rättvisa med lagom mycket glimt i ögat.

Tyvärr faller mitt omdöme och en del av filmen med kärleksparet Anna och Vronsky. Jag köper tråkigt nog inte deras passion och förälskelse. Jag vill så gärna men ju hårdare jag försöker desto mer tillgjord känns den, antagligen för att karaktärerna i sig inte är trovärdiga nog. Keira Knightley gör ungefär det hon brukar. Hon gör inte fel, men inte så mycket mer heller. Jag har inte läst boken men det har nog Keira för det känns som att hon spelar Anna så som hon uppfattar henne i den, det är många inövade manér och uttryck som inte alls känns äkta. Aaron Johnson har liksom Keira "det", han har blicken. Men där tar det också slut och även han spelar rollen mer än att vara den. Kanske hade min upplevelse av de två huvudkaraktärerna blivit en annan om de fått ett mer konsekvent fokus och helt enkelt mer tid från början? Jag vet inte. De är hursomhelst ett tjusigt par och några av kärleksscenerna dem emellan är så vackert filmade och väl redigerade att jag, min tveksamhet till trots vad gäller deras romans, stundvis ändå lätt flämtande sveps med.

Nog för att delar av rollbesättningen kunde ha gjort bättre ifrån sig och att berättandet är lite ofokuserat på sina ställen, så är det likväl en fenomenal och mycket god filmupplevelse. Och som sådan bör den absolut avnjutas på stor duk.