Angel (2008)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Efter att ha varit firad rocksångerska på 80-talet har karriären gått utför för Angelica ”Angel” Holst. Nu är det hög tid att kliva tillbaks in i rampljuset – men för att nå toppen krävs mediernas uppmärksamhet och frågan är vilket pris Angel är beredd att betala för att komma dit igen...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ANGEL

Blandade känslor inför Nutleys nya

Det är inte ofta man lämnar biosalongen eller filmsoffan hemma med känslan av filmen man såg både var riktigt dålig och mycket bra. Underligt nog är det precis den känslan man får när man ser Colin Nutleys ”Angel”.

Själva storyn är smått genial. Rockstjärnan Angelica ”Angel” Holsts (Helena Bergström) karriär är körd i botten, Hon säljer inga skivor längre, hon ligger på utelistan i kvällstidningarna och hon vill inte avsluta den coverskiva hon spelar in. Då kommer hennes man Richard (Rolf Lassgård) på den briljanta idéen att hon ska fejka sin död. Konsekvenserna av detta lilla ”pr-trick” är i början mycket goda - men att vara död när man egentligen inte är det är svårare än man tror.

Colin Nutley och hans tighta team med fotografen Jens Fischer och klipparen Perry Schaffer har blivit svenska mästare när det gäller filmspråk. Det är ren filmmagi i den första halvan när filmen hoppar mellan då- och nutid. Fischer fantastiska bildsättningar i framför allt delarna i Thailand är också mästerliga - är han vår nye Sven Nyqvist kanske?

Men när det kommer till själva filmupplevelsen är det inte lika bra. Filmen kommer av någon anledning aldrig riktigt loss, trots att det är lovande svart humor i första delen då Angel och Richard planerar hennes död. De goda idéerna och ambitionerna blir dock aldrig genomförda på något vidare bra sätt. Filmens andra del utspelas mest i statiska miljöer där Rolf Lassgård och Helena Bergström gastar värre än Carola i årets melodifestival. Spellängden är också alldeles för lång och slutet enormt dåligt.

Bergström har orättvist trashats i diverse medier genom åren, hon är faktiskt en av våra absolut bästa skådisar. Synd bara att hon inte får visa det här, detta är snarare en parodi på de Nutley-roller som hon redan gjort - hon visar sig bland annat näck inom fem minuter. Med det sagt är hon dock riktigt bra - hon ger den osympatiska karaktären Angel ett hjärta som känns trovärdigt. Lassgård försöker, men blir mest mumlande och svinig medan Elisabet Carlsson mest får skrika i en rysligt ful peruk.

Sammantaget är det en film som lämnar en med blandade känslor. Hantverket, idéerna och skådespeleriet är bra medan storyns utformning och disposition känns ogenomtänkta och sega. Och för att vara en film som handlar om en rockstjärna är det mystiskt lite musik i filmen. Vad tycker ni? Jag kan inte avgöra.

Angel (2008) - Otrovärdig film med tunt manus.
Ännu ett samarbete mellan regissör-mannen Colin Nutley och skådespelerska-frun Helena Bergström även den tidigare använda Nutley skådespelaren Rikard Wolff medverkar, ett till välkänt namn är Rolf Lassgård. I denna film försöker sig Nutley på att skildra ett musikdrama som utvecklas till falsk död och otrohet. Den före detta hyllade popartisten Angel har förlorat popularitet som musiker, trött på sin nergång kommer hennes make och manager Rick med vad han anser vara en genial plan – under en tid ska Angel vara död, hon ska gömma sig och stiga i status i musikbranschen igen och när hon kommer tillbaka kommer hon bli en legend. Motvilligt från Angels sida genomförs planen och hon flyr till Thailand och vi får i en del tidshop följa svårigheterna med att spela död och dramatiska inslag i form av otrohet som utvecklas till våldsamma konsekvenser. Helena Bergström som står som huvudrollsinnehavaren Angel sjunger märkligt nog ingenting i filmen, trots att vi ser hennes mun röra sig över en mick med ett band som spelar hörs hon inte, vilket är ett otroligt märkligt “val” när en sångerska skildras, samma sak händer när hon befinner sig i en studio – hon sjunger inte. Musikvärlden i sig skildras väldigt naivt och utstrålar någon dunkel mediablick om vad musikranchen innebär, det finns inga som helst täcken på någon passion eller kärlek för musik i filmen, musiken tycks enbart vara ett simpelt kioskigt val för att kunna skildra en fejkad död som handling. Att skåda bakom realismens mönster bör ha sin grund i att vilja skapa någon unik känsla av ett slag, kanske försträcka överraskningsfaktorn och inte gå på det vi uppfattar som verkligheten då vi känner den så väl, avsaknaden av realism i “Angel” gör dock motsatt effekt till detta och skapar en förutsägbar yta och anpassar ständigt sin konsekvens och skippar en förklaringsmodell till den huvudkonflikt manuset vill få fram, ta bara en sån sak som att dödsförklara en människa utan att det framkommer vem som dödsförklarade personen, att en pistol riktad neråt kan skjuta uppåt, och att kunna förfalskar ett namn och fly utomlands utan några problem och utan någon mer förklaring än “vi ändra en bokstav i ditt namn och ingen kan spåra dig”. Att Colin Nutley låter sin fru Helena Bergström stå som huvudrollsinnehavare i en överlägsen majoritet i sina filmer känns som ett otroligt förblindat val, hon lyckas inte väcka någon svärta alls i sin karaktär utan följer enbart det bristfälliga manusets alla klichéer och anpassar sig in i det utan några närmare tankar om hur en komplex karaktär väckas till liv, trots att manuset är rotat i denna problematik finns det ändå mycket skådespeleri som ej har med manuset att göra – när dramatik ska spela en roll i filmen överspelar hon till ett ultimatum som är omöjligt att ta på något som helst allvar, ta bara scenen där hon troligen med rädsla i rösten säger “vad har jag gjort.”, totalt utan trovärdighet eller något äkta över sig. Vad gäller Rikard Wolffs skådespelarpresentation faller den mer baserat på manuset än hans skådespelarinsatts vilket är otroligt synd då har en karisma som skådespelare. Samma problem kan jag se med Rolf Lassgårds karaktär där manuset inte skapar någon utveckling eller fördjupning utan enbart anpassar karaktären till sitt tunna manus. Trots att Nutley har varit aktiv i filmvärlden i närmare tjugofem år när “Angel” kom tycks han varken ha utvecklat någon form av personlighet i sitt sätt att regissera film, finns hellre ingen tematik att binda upp honom till, mer än en lättsamhet som kan sväljas ner helt av den stora gråa mainstreampubliken. I “Angel” når han dock botten av sin bristfälliga filmiska utformning med en huvudkonflikt som bara är anpassad för en konceptidé som sedan fylls på med sidospår som varken för handlingen eller karaktärerna framåt det finns hellre ingen regibehållning att tala om utan sväva bara runt i denna konceptmässiga ide som Nutley måste varit förblindat nöjd med, men det hela slutar enbart som en förutsägbar utfyllnadsfilm byggd på en relativt simpel bas. Ursprungligen skriven i Mars 2014.
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Filmrullen
Det här är en svensk film med blandade meningar enligt mig. Den är väl bra, men når nog inte så mycket längre än så. En trogen trea från mig.
användaren borttagen
Fy fan vilken steamy dump det här var. Ett så otroligt dåligt manus kombinerat med helt orationella karaktärer kan endast komma från en person... Nutley.
Visa fler (1)

Veckans populära filmer

Visa fler