Alvin och gänget: Gasen i botten (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Dom är tillbaka och den här gången är det full fart från början till slut. Alvin, Simon och Theodore får för sig att Dave ska fria till sin nya flickvän i Miami och att de därför måste flytta. De har nu tre dagar på sig att stoppa detta och ger sig ut på ett resa som leder till den ena knasigheten efter den andra. Med andra ord är allt som vanligt för våra älskade jordekorrar.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ALVIN OCH GäNGET: GASEN I BOTTEN

Ekorrar på vift i en tråkig uppföljare
Det är inte mycket som är nytt i denna, den fjärde, semianimerade historia om de talande jordekorrarna Alvin, Simon och Theodor. Förvisso blir det fortfarande lite småcharmigt emellanåt och musiken är härligt trallig. Men i övrigt lämnas åskådaren med en torr smak i munnen och en fundering kring varför detta ens blev till.
I ”Alvin och gänget – Gasen i botten” har ekorrarnas pappa Dave inlett en relation med Samantha, som han verkar hoppas mycket på. Hon har en odräglig tonårsson som inte alls klickar med killarna och de potentiella styvbröderna börjar bråkar redan på deras första möte. 

När turturduvorna Dave och Samantha bestämmer sig för att åka till Miami befarar samtliga ”barn” att det är förändringar på gång i deras liv, vilket får dem att mobilisera sig och åka efter sina föräldrar för att stoppa vad som än är på väg att hända.

Förutom det huvudsakliga händelseförloppet med ekorrar på vift, finns några andra, tyvärr inte helt angenäma, sidospår. Bland annat får vi följa hur en hämndlysten flygpolis, agent Suggs, spelad av Tony Hale från ”Arrested Development” bokstavligen jagar dem land och rike runt. För även om han var kul som Buster Bluth i nämnda serie, förblir han enerverande trist och gapig i denna. Det är mycket så överlag i filmen, skränigt som aldrig blir kul. Och det är väldigt olyckligt att man inte har velat hitta på något intressantare och smartare, för jag tycker både det lurviga brödraskapet, men också filmens målgrupp hade förtjänat det.


Denna roadtrip tappar fart i takt med att den fortskrider och jag väntar snart på ett slut som aldrig verkar komma. Mina två barn Milo 7 år och Mimmi 5,5 år var förvisso omgående mer engagerade än jag och kul för dem! Det var det. Men själv satt jag och nästan gned hål på stolsätet av ren tristess.



Det är fånigt med ekorrar som pratar och gör musikkarriär, men man köper det på något konstigt sätt, fast då är det ännu viktigare att man försöker få publiken att köpa också det andra. Nu faller egentligen resten av filmen då skaparna verkar ha varit nöjda med i princip ingen ansträngning alls, för förutom några schyssta musikaliska nummer finns inte mycket att glädjas åt. 

Vi såg dessutom den dubbade varianten och jag tycker att även om ekorrarna pratar väl också på svenska så är resten av dubbningen sorgligt nog under all kritik. 

Så nej. Tyvärr. 


Gå och se detta för barnens skull om ni vill, gör det, men förvänta er inte att själva bli underhållna. Den putslustiga intrigen är egentligen inget att göra film av och även om mina barn som sagt gillade vad de såg, så verkade de mest nöjda med just musiken och över att slutet var lyckligt.
Alvin och gänget är söta, små krabater med moves, men inte ett dugg mer denna fjärde gång.

Veckans populära filmer

Visa fler