Allt om min buske 2007

Hade det varit en sen kväll framför dumburken så hade jag snabbt bytt kanal och zappat mig fram till något YouTube-program med galna biljakter och våghalsiga cyklister. Hade det varit en betalande publik så hade jag tillhört de första skarorna som lämnat salongen någon gång efter första halvtimmen. Men så var inte fallet. Jag såg hela pressvisningen av ”Allt om min buske”, en film som fick mig att ifrågasätta mitt glödande filmintresse. Om det är så här som svensk film kommer se ut under 2000-talet så vill inte jag vara med längre.

Jag kan ha missförstått spelreglerna men är det inte nått som är lite vajsing när en s.k ”sexkomedi i trädgårdsmiljö” varken är rolig eller sexig? Visst finns där en trädgård men snälla, ”Ta en – betala för tre” får inte riktigt min båt att flyta. Nåt annat som inte riktigt flyter är krösusparet Nils (Ola Rapace) och Karins (Karin Lithman) förhållande. Så de tar med sig dottern Barbro och flyttar in i en flott villa i ett naturskönt område i hopp om en välbehövlig nystart. Men saker och ting går inte riktigt som de hoppats då Nils förblir samma gamla stenåldersman som vanligt, och när paret sen träffar på de smått annorlunda systrarna som driver den botaniska trädgården som gränsar till deras tomt, blir det starten på en rad av snurriga missförstånd som leder till mycket svartsjuka och vrede.

Hur mycket den långfilmsdebuterande regissören Martina Bigert än försöker så blir aldrig ”Allt om min buske” så där lekfull, nyskapande och frispråkig som det verkar vara tänkt. Visst är filmen lättsam och den gör kanske inte så många flugor förnär, men det finns faktiskt en gräns för vad man som biopublik ska behöva svälja. Jag drog min gräns när en stor animerad gipsstaty frågade Nils om han visste var klitoris sitter.

En idé som borde ha slutat som ett knöligt brev i Filminstitutets pappersåtervinning blev på något oförklarligt sätt film. En film som ständigt känns påtvingad, onaturlig, virrig, irriterande och helt fel i tiden. En film som strävar utan mål, fylld av oförklarliga repliker och konstiga inslag som den svamptuggande Peter Pan-liknande H&M-modellen som bor i en trädkoja. Var finns diskussionen i svensk film? Någonstans under en inspelning borde väll någon inse att det helt enkelt inte funkar?   Men visst, om man bara vill se Ola Rapace runka i ett träd eller Maria Kulle krypa naken i ett växthus så är det här filmen för dig. År 2007 har börjat. Ett år fyllt av nya prövningar för svensk film. Ribban är satt, i knähöjd. Nu kan det bara bli bättre. Eller?