Aja baja, Alfons Åberg 2022

Som ett barn av 80-talet kantades min tillvaro av dödliga drakar, glitterpuffiga prinsessklänningar och enögda pirater. Alfons Åberg låg därför långt utanför min bekvämlighetszon med sina, enligt mig, långtråkiga och realistiska berättelser. Min inställning till dess vardagsnära realism och sensmoral har dessvärre inte förändrats sedan dess. Men medan citat som ”om man alltid har roligt så märker man inte att man har roligt” var som knivhugg i min fantasisjäl, har jag nu en mer jordnära dotter som förbehållslöst slukade den gamla Alfonsserien. Eller egentligen allt som är lugnt och stilla och rör sig nästan baklänges. Därför har jag nu ändå sett delar av både 70-tals serien, ”Hokus Pokus Alfons Åberg” och den norsk-svenska samproduktionen med Jonas Karlsson som berättarröst. Denna gång är det Tomas Alfredson som regisserar och i första kortfilmspaketet får vi se "Aja, baja Alfons Åberg", "Raska på Alfons Åberg" och ""Vad sa pappa Åberg".

Medan föregångarna är mer som traditionellt tecknade filmer, har man nu valt en annan teknik. Ytterst få inslag är animerade. I stället har man skapat ett djup i bilden genom att kombinera tecknade figurer med miniatyrdekorationer i riktiga material. För att ändå få en känsla av rörelse sker det mycket in- och utzoomingar samt svepande tagningar över, och på, bildrutorna. Det väcker ett starkt pysselsug, men resultatet är fortfarande för nära klassiskt collage för att skapa en tydligt egen prägel. Konceptet förstärker dessutom det redan sävliga tempot. Resultatet för tankarna till SVT:s "Sagostunden". Och liksom min dotter brukar somna till den, slumrar vi båda till nya Alfons. 

All heder åt den lilla industri som producerar svensk barnfilm. Detta är heller ingen dålig produktion, men den är dessvärre helt överflödig. Jag hade hellre sett samma pysselentusiasm omsättas med hjälp av ett originalmanus, eller åtminstone en nytolkning av böckerna där man inte bara läser innantill. Även om Jonas Karlsson även denna gång är trevlig att lyssna till. Men för barn som växt upp med snabba klipp i all världens färger och ledmotiv i punktakt har jag svårt att föreställa mig att de självmant skulle välja ”Aja, baja Alfons Åberg” framför ”Greta Gris” eller ”Paw Patrol”. Att deras nostalgiska föräldrar däremot vill bidra med lite lugn i tillvaron har jag full respekt för. Och kanske hoppas skaparna på att bok-film, som regissören själv benämner dem, ska starta en ny trend, som slow-tv för barn, men även om jag uppskattar idén är jag tveksam.

För att citera min dotter: ”Det var lite tråkigt, men snygga djungelbilder”.