42 2013

Året var 1947 när Jackie Robinson - en mot rasismen upprorisk basebollspelare förpassad till the Negro League - plockades upp av talangjägaren och kontorsdirektören Branch Rickey för att spela i MLB. Det var inte bara sporthistoria utan ett enormt ögonblick för det amerikanska samhället och dess svarta medborgare. Att man gör film på det känns helt rätt i tiden med biosuccéer som "Niceville" och "Django Unchained" (Robinsons biografi blev dock film redan 1950 med honom själv i huvudrollen).

Det är en väl genomarbetad film där man inte bara speglar sportvärlden utan även resten av samhället och dess invånares reaktioner. Rasismen och föraktet mot svarta var fortfarande starkt och Robinson såväl som hans lagkamrater fick kämpa mot fördomarna. Lyckligtvis skildras Robinson varken som något offer eller övermänsklig hjälte utan som en helt vanlig man med en påtaglig talang.

Däremot känns det övertydligt när man ska förvandla samtliga vita som slåss å Robinsons vägnar till helgon med hjärtan av guld. Detta gäller särskilt Ford i rollen som Rickey, en slags omvänd variant på Magic Negro-upplägget (dramafilmer där en äldre, svart man kommer med visdomsord till en vit yngling med framtiden framför sig). Ford har ödmjukt nog tagit av sig actionhjältehatten men bullrar och muttrar så genant att det känns som om han imiterar någon klassisk skådespelare från eran filmen utspelar sig under.

Tacksamt nog har man valt okända men desto mer begåvade namn till huvudrollerna Robinson och hans fru Rachel. TV-veteranen Chadwick Boseman (i sin tredje filmroll!) har nog med karisma att bära upp rollen, samma gäller Nicole Beharie ("Shame") som hans käresta. Här finns även starka birollsinnehavare som Christopher Meloni, Alan Tudyk, T.R. Knight och John C. McGinley (även om det är svårt att ta "Scrubs"-stjärnan på allvar som cynismbefriad sportkommentator).

Det är ett ofta fängslande drama om den tidens människosyn och även historiskt intressant för de insatta i sporten. Men trots ett fint budskap så misslyckas man, lite likt "Django Unchained", att fokusera på huvudpersonen. Robinson blir ofta en symbol mer än en riktig människa och en anledning för de vita omkring honom att bevisa sin medmänsklighet. De bästa scenerna är med Robinson och afroamerikanska sportjournalisten Wendell Smith (briljant spelad av Andre Holland). Det är då det bränner till och man inser frustrationen i att inte få utöva sin talang utan motstånd.