Intervju

Skribent

Alexander Dunerfors

3 februari 2019 | 18:00

Yann Demange: "James Bond-ryktet blev överdrivet stort"

Vi pratar med regissören Yann Demange om bioaktuella "White Boy Rick", kommande skräckserien "Lovecraft Country" och vad han hade velat göra med 007.
Regissören Yann Demange är värd att hålla ögonen på just nu. Efter det uppmärksammade dramat ”71” är han tillbaka med verklighetsbaserade ”White Boy Rick”, och närmast väntar ett tv-samarbete med Jordan Peele och J.J. Abrams. Jag fick chansen att prata med honom om framtida skräckprojekt, och de där envisa James Bond-ryktena, på telefon häromveckan.

Men först och främst berättar Demange om bioaktuella ”White Boy Rick”, en film som berättar en fascinerande historia med en intressant visuell stil. Filmen handlar om hur en fjortonårig kille från ett fattigt område blev droglangare och sedan FBI:s yngste informant någonsin - bara för att sedan hamna i fängelse, där han sitter än idag, 50 år gammal.

Berätta om Detroit på 80-talet. Tiden och platsen är väldigt betydelsefull för den här historien.

- Detroit på 80-talet är en av huvudkaraktärerna. En av skådespelarna har sagt att staden är som mamman i filmen, eftersom hans riktiga mamma är frånvarande. Det var ett unikt landskap, det var också ett mikrokosmos som speglar vad som händer på så många platser nu, där kapitalismen sviker de fattiga. Det var den amerikanska drömmen, platsen för de största framgångshistorierna. Bilindustrin skapade många jobb, de lockade dit afroamerikaner från Södern. Alla lockades till Detroit för jobben. I några årtionden hade de ett otroligt medelklassliv, den amerikanska drömmen blev sann för dem.
 
Large 786896ce5f0b1f0c6a5b490e22040b3c rick2
80-talets Detroit representerar den krossade amerikanska drömmen.
 
- Men över en natt kollapsade allt. Landet övergav Detroit, och det blev rena jävla Beirut. Vilda västern. Det såg ut som våra ghetton idag. Invånarna hade inga alternativ. Hur överlever man utan ett säkerhetsnät? Utan välfärd? Det är landskapet som filmen utspelar sig i. Det var fascinerande för mig, att inte döma människorna, utan humanisera dem. Att komma nära dem som bara försöker överleva under dessa omständigheter.

Vad var det i Ricks historia som lockade dig? Du har berättat att du inte omedelbart fastnade för filmidén.

- Nej, när man skickade mig artikeln såg jag ingen film där. Den gick igenom alla fakta i historien, och Rick har gjort en fascinerande resa, med tanke på att han blev både knarklangare och informant vid så ung ålder. Informant-biten är unik såklart, men en knarklangare som får livstid i Amerika? Det är inte så ovanligt. Och man skulle inte välja att berätta en vit killes historia isåfall, för sådana orättvisor drabbar många fler afroamerikaner. Jag såg ingen film, trots en fascinerande artikel. Jag kände ingen personlig koppling.

- Sen fick jag ett manus som hade en intressant scen kring pappan och sonen. Jag började göra research kring familjen, vilka de var och hur de försökte överleva. Jag började hitta en personlig koppling till den här familjen som kämpar under extrem fattigdom. Om en pappa som är för upptagen med att vilja vara en kompis, och en grabb som nästan får vara förälder åt sin förälder. Där kunde jag börja identifiera mig. Det påminde mig om mig själv och min far. Där såg jag en film som jag kunde regissera. Sen fanns det för mycket film där, för mycket story. Jag behövde hitta balansen och få med alla fakta också.
 
Nykomlingen Richie Merritt stjäl showen i verklighetsbaserade "White Boy Rick".
 
Richie Merritt är fenomenal i huvudrollen. Visst har inte han agerat förut? Hur är hans bakgrund?

- Han är från Baltimore, och har upplevt väldigt liknande saker. Han kommer från extrem fattigdom. När vi letade efter skådespelare hittade vi väldigt duktiga skådespelare som kunde genomgå en förvandling. Men jag kände att rollen är så specifik, att vi antagligen borde leta efter någon som inte hade agerat. Bara för att se vad vi kan hitta, om vi kan hitta någon.

- Autenticiteten var viktig för mig. Jag visste att vi behövde en Hollywoodstjärna som pappan, så filmen kunde bli gjord. Om sonen också var en Hollywoodstjärna, var är då autenticiteten? Men jag var öppen för att provfilma med riktiga skådespelare, vi hade de allra bästa på auditions hos oss. Ett par var fantastiska. Men de var för gamla, 19-20 år och ska spela fjorton. Jag kontaktade kvinnan som gjorde castingen till ”American Honey” och bad henne om hjälp. Jag föreslog att leta i boxningslokaler, för där kan man hitta unga killar som kan ta regi. Och vi gick till fattiga skolor med både vita och svarta ungdomar. Det är svårt att hitta en ung kille som verkligen har växt upp nära det afroamerikanska samhället.

- Det är en galen historia. Kvinnan berättade för en rektor på en skola i Baltimore vilka slags barn vi ville träffa. Vi ville inte bara träffa dem som skulle svara på en lapp om en provfilmning. Vi ville försöka nå dem som aldrig någonsin skulle svara på en sån lapp. När hon kom ut ur kontoret satt det en grabb där som hade hamnat i trubbel. Rektorn sa: ”Varför inte börja med honom?” Han fick provfilma, och han fick rollen.

Du har haft en del kontakt med den verklige Rick under arbetet med manuset. Var befinner han sig idag, och vad tycker han om filmen?

- Han har inte sett filmen än. Vi hade hoppats att han skulle komma ut i december. Han hade sån otur. Han skulle haft en prövning i december, men så dog George Bush och skulle ha sin begravning samma dag. Hans prövning blev flyttad, men han har ännu inte fått ett nytt datum. Mannen som kunde ha benådat honom ska ställa upp för omval, så det var precis i slutet av hans mandatperiod. Han lämnade det bara för nästa person att avgöra om och när det blir en prövning. Just nu är det tänkt att han ska få komma ut år 2020, men jag hoppas och tror att det blir tidigare. Han har skött sig bra. Han avtjänar sitt straff i Florida just nu. Han har blivit benådad från sin livstidsdom. Men det är galet hur han har blivit omänskligt behandlad av systemet.
 
Jag minns hur mycket jag älskade tv-serien ”Dead Set”, där du regisserade alla avsnitten. Har du andra planer eller intresse för att göra mer genrefilm och skräck? Eller kanske jobba med Charlie Brooker igen, på exempelvis ”Black Mirror”?

- Han har pratat med mig några gånger om ”Black Mirror”. Charlie är fantastisk och framgångsrik. Han har frågat mig vid några tillfällen, men tajmningen var alltid fel. Jag hoppas få jobba med honom igen, han är en fantastisk manusförfattare. Jag skulle gärna göra en film med honom.
 
"Big Brother" möter zombies i Charlie Brookers och Yann Demanges tv-serie "Dead Set" från 2008.
 
- Jag gjorde just en skräckserie för HBO. Den heter ”Lovecraft Country”. Den utspelar sig på 1950-talet, i Jim Crow-lagarnas Amerika. En afroamerikansk kille kommer tillbaka efter Koreakriget. Hans far är försvunnen, så han åker ut på vägarna med sin farbror för att leta efter honom. De kommer till en ”skymningsstad”, och under Jim Crow-lagarna kunde man bli lynchad som svart man om man var ute på natten. Sheriffen tar med honom till skogen för att lyncha honom, men allt tar en annan vändning. Plötsligt kommer det ett monster ut från skogen och sliter av sheriffens huvud, och det förvandlas till en monsterfilm. Galen skit. Den utvecklades av Jordan Peele och J.J. Abrams. Jag har regisserat piloten, och den är helt jävla galen. Den är rätt otrolig. Som en långfilm.

- Det är första gången sedan ”Dead Set” jag gör något liknande. Och jag utvecklar något annat just nu, en kuppfilm som utvecklas till en skräckfilm. Jag vill inte säga så mycket, men det blir också galet. Efter ”Dead Set” erbjöds jag många skräckfilmer, men de hade inget att säga. Jag gjorde ”Dead Set” enbart för att den hade en egen vinkel. Jag älskar skräck, eller svart komedi, när det är satir inblandat. Den serien hade mycket att säga, samtidigt som det var jävligt kul att leka med genren. Det är samma sak med ”Lovecraft Country”. Det är monster, våld och skräck, men det handlar också om skräcken som kommer med rasism. Det gör det spännande. ”Get Out” var otrolig av samma anledning. Jag älskade också ”Hereditary”. Fantastiska filmer. Jag tycker att filmer som är ren skräck, utan djup, de är inte särskilt bra. Jag skulle inte vilja göra skräck bara för sakens skull.

Vad skulle du säga om att regissera James Bond? Ligger det någon sanning i förra årets rykten, om att du var aktuell för jobbet?

- Jag ska ju inte regissera. Det gör Cary Fukunaga. Jag hade en del samtal med dem. Tajmningen var fel, jag gjorde min pilot då. Jag var väldigt hedrad över frågan, men allt blev uppblåst som det alltid blir. Storyn blev överdrivet stor.
 
- Skulle jag göra det? Ja, jag skulle vara öppen för att diskutera det, absolut. Jag älskar franchisen. I den tid vi lever i nu kan nästa Bondfilm bli något mycket intressant. Var kan det ta vägen i det politiska klimatet? Hur ser dagens Bond ut? Men just nu är det inget jag tänker på. Det fanns en mild sanning i det, men det blev förstorat. När alla pratade om att jag skulle göra James Bond, var jag utanför Chicago och filmade hela nätterna. Jag visste ingenting om vad folk pratade om. Efter ett par veckor fick jag veta om alla rykten som gått. Alla visste, utom jag, haha! Vilket skitsnack.
 
 
"White Boy Rick" gick upp på svenska biodukar i helgen.
| 3 februari 2019 18:00 |