Pixar-duon besökte Stockholm

EXKLUSIVT
2 September 2015 | 18:00

Möt Pixar-duon som vänder ut och in på våra känslor

MovieZine snackar animerad film, påskägg och eventuella uppföljare med Pete Docter och Jonas Rivera.

Pixars senaste film ”Insidan ut” hade biopremiär i helgen, och är redan en stor succé. Vad är hemligheten till att få publik världen över att känna igen sig i, och känna för, fem animerade fantasifigurer? Och är Pixar verkligen den stora lekplats för genier som vi tror? När regissören Pete Docter och producenten Jonas Rivera besökte Stockholm i slutet av sommaren passade vi på att fråga.

Idén till filmen är visst baserad på hur du flyttade till Danmark som barn?

Pete Docter: Ja, till viss del. Det hela började när vi blev klara med ”Upp”. Jag såg hur min dotter växte upp och hur hon förändrades. Jag kände igen mig, för ungefär i hennes ålder flyttade jag till Danmark. Där kände jag ingen, jag kunde inte språket. Det är mycket som händer när man växer upp… Flytten kom i en tid då jag började bli socialt medveten. Som liten unge springer man mest omkring och frågar folk: ”Vill du bli min bästa vän?” Men när man börjar i femman eller sexan blir man plötsligt medveten om att man kanske inte bär de rätta kläderna eller uttalade något korrekt. Man känner sig ständigt bedömd. ”Hur passar jag in?” Det är vad filmen handlar om, den processen, och hur det är att som förälder se sitt barn genomgå det - det kan vara smärtsamt.

Vilka utmaningar såg du som producent?

Jonas Rivera: Först såg jag potentialen: det här kändes som en idé som kunde bli en fantastisk film. Den hade alla de ingredienser som jag älskar på film. Utmaningen låg i att det var så öppet, det fanns ingen tydlig resa. Vi skulle personifiera känslor och gå in i hjärnan, men sen då? Jag förstod att det skulle ta oss lång tid att göra det mer specifikt. Att ta reda på hur karaktärerna skulle se ut och hur miljöerna skulle se ut. Att skriva den rätta historien tar alltid tid, men för första gången skulle det bli lika utmanande rent tekniskt och visuellt. För ”Bilar” tittade vi på bilar och åkte längs med Route 66. För ”Hitta Nemo” dök vi ner i havet. Något sånt kunde vi inte göra här, utan vi var tvungna att hitta på allt.


Ilska, Avsky, Glädje, Rädsla och Vemod styr och ställer i Hjärnkontoret.

Låt oss tala om det tekniska. Pixar har ofta tänjt på gränserna för datoranimation. Finns det något här som är nytt och aldrig har gjorts förut?

Rivera: Inget direkt nytt som päls eller vatten, eller annat som vi har varit tvungna att skapa förut. Det är snarare en sammansmältning av alla verktyg vi har. Jag tror att Pete sökte efter en lite mer karikatyrisk stil, det är svårt att åstadkomma i den här typen av film. Vårt team försökte komma på hur man skapade allt det som Pete försökte förklara. Känslorna skulle se ut som de känns - vad betyder det? Glädje skulle utstråla energi, till exempel. 

Docter: Ja, de skulle representera hur våra känslor känns. Både när de står stilla men också i rörelse. Sedan ”Toy Story” har vi studerat hur leder rör sig, muskulatur och så vidare, inte för att kopiera men för att grunda karaktärers rörelser i något verkligt. Men här kan ögonen poppa ut eller lemmar sträckas ut, och det är okej. Det är ju känslornas värld. 

Pixar-filmer är kända för sina påskägg, små överraskningar som är svåra att upptäcka. Har du någon sådan favorit i ”Insidan ut”?

Docter: Från ”Toy Story” och framåt har vi haft Pizza Planet-trucken i alla våra filmer. Den finns med här också, på tre ställen. Men de är väldigt, väldigt väl gömda! Så det är en utmaning. Vi har några karaktärer från ”Råttatouille”, Remy och kocken….

Ja, den där döda råttan i filmen. Har ni dödat Remy?

Docter: Haha. Han skådespelar bara. Vi dödade inte Remy.

Rivera: Jag gillar att hinta om framtiden. Vi har stoppat in karaktärer från ”Den gode dinosaurien”, lite förändrade för att se ut att vara gjorda av cement. Det är i scenen där pappans bil rullar iväg.


Håll utkik efter Pizza Planet-bilen i "Insidan ut".

För att återgå till din barndom, fanns det en speciell film som fick dig förälskad i film?

Docter: ”Dumbo” var väldigt speciell för mig, den påverkade mig mycket. Kärleken till film kom senare. Alla filmer jag älskade, jag var nästan lite rädd för dem och hur de kunde påverka mina känslor. Jag visste att det var på låtsas, men bara det att de kunde få mig att gråta, det gjorde mig lite rädd när jag skulle gå på bio. Intressant.

Rivera: För mig var det ”Snövit”, som också var den första animerade filmen jag såg. Men också storfilmerna som ”King Kong” och ”Star Wars”, såklart. Den som fick mig att vilja jobba med film var troligen ”E.T.”. Jag var barn när jag såg den och den gjorde mig nyfiken på hur filmer gjordes.

Docter: För mig var det ”Bernard och Bianca”. Jag blev fascinerad av animation, jag såg filmen och - wow! Det är inte den bästa filmen, men den är fantastiskt animerad.

Ni har båda varit en del av Pixar sedan innan ”Toy Story”. Hur är det att jobba där, är det den stora lekplatsen som man hört talas om?

Docter: Ja, till viss del är det så. Vi blir definitivt bortskämda. Vi jobbar i en fantastisk byggnad, maten är underbar och vi har en pool på baksidan där man kan simma. Men det är också mycket arbete. Du kan komma dit klockan 3 på morgonen och du ser bilar utanför, för folk är inne och jobbar. Vi gör ju film och det finns inga genvägar. Så det är en kombination av ett lyxigt ställe men också hårt slit. 

Rivera: Pixar är ett häftigt ställe. En slags kollision mellan ett dataforskningslabb och konstskola skapade det här företaget. Mycket har naturligtvis förändrats sedan 1995 men det finns fortfarande i vårt DNA. Många smarta människor arbetar där. Datorforskare och konstnärer är två olika grupper av människor som har satts samman hos Pixar. Nu har vi många nya, unga människor hos oss som på ett sätt har rebootat företaget med ny energi.


Jonas Rivera och Pete Docter beundrar utsikten från Grand Hotel.

Animerad film har inte varit sig lik sedan ”Toy Story” kom ut 1995. Vad tror ni kommer hända under de kommande tjugo åren? Vad är nästa steg?

Docter: Ja, den frågan ställer vi oss ofta. Jag är inte säker på att vi verkligen vet… Vad vi försöker göra, Jonas och jag, varje gång vi börjar jobba på en ny film frågar vi oss: ”Hur kan vi dra det här ett steg längre? Hur ska vi skapa något som ingen har sett förut?” Det är det enda sättet att spränga gränser.

Rivera: Det enda som jag skulle vilja se, och vi är sakta på väg dit nu - att animation ska sluta ses som en genre. Vår film visades i Cannes, till exempel, och världens publik kanske kan se de här filmerna som vanliga filmer. De råkar vara animerade, men det är inte en genre i sig. Western är ett genre medan animation är ett verktyg i filmskapandet. Jag var så stolt när såg ”Insidan ut” på en biograf full med vuxna. Det skulle aldrig ske för tjugo år sedan. Filmerna blir allt mer sofistikerade och accepterade. Jag vill se hur det utvecklas de kommande tjugo åren.

Nästan varje Pixar-film har gjorts av en man. Hade ni velat se fler kvinnliga regissörer hos Pixar?

Docter: Absolut. Jag vet inte vad det beror på, men historiskt sett har det varit en manlig dominans bland dem som gjorde animerad film. Det verkar inte logiskt, för kvinnor brukar vara bättre på bra berättande än grabbar. Men så har det bara varit. Nu börjar vi sakta bryta ner det. Vi ser allt fler kvinnor på våra avdelningar för story och animation. Jag hoppas att vi under de kommande åren kommer att bredda antalet röster.

Rivera: Våra regissörer är från början story artists, och av någon anledning om man ser på vilka som gick på CalArts under 70- och 80-talet… Vi snackar om gamla Hollywood, det var mycket killar som pluggade där. Inte särskilt coola killar heller, måste jag säga. Många nördar! Men nuförtiden har vi nästan 50/50 på vår story-avdelning. Och det är de människorna som blir våra framtida regissörer. Så framtiden ser ljus ut. Det är onekligen viktigt för oss att även få in andra kulturella bakgrunder, och helt enkelt många olika röster.


En efterlängtad uppföljare är på skissbordet.

Många väntar på en uppföljare till ”Superhjältarna”, vad vet ni om den?

Rivera: Jag tror inte att det finns ett datum för den eller så. Men det är helt klart något som Brad Bird jobbar på. När Brad Bird jobbar på något nytt så vet man att det kommer bli riktigt coolt. 

Och vad händer hos er, hoppar ni genast in i nästa projekt nu?

Docter: Vi hoppar rakt in i ”Superhjältarna 3”. Säg inget till Brad! Det är lustigt, det var under pressturnén för ”Upp” som vi började prata om vad vår nästa film skulle bli och bestämde oss för ”Insidan ut”. Vi för samma dialog nu. Vi har några idéer som vi bollar med, och vi vill göra en ny originell film.

Ingen press, va?

Docter: Massor med press! Det är så mycket press, men det är bra press. Vi vill göra grejer, vi vill göra en ny film.

Slutet i ”Insidan ut” lämnar öppet för en uppföljare…

Docter: Vi tänkte aldrig på det som så. Vi har inte pratat om en uppföljare. Men det handlar snarare om hur livet ser ut. Inte som på film, där ”allt är perfekt från och med nu!” Det kommer alltid att dyka upp nya utmaningar och berättelser. Men jag älskar hur Glädje, som har gått igenom så mycket, dyker upp i slutet och säger ”Hon är 12 år, vad skulle kunna hända?”

Skulle ni vilja göra en tvåa?

Docter: Tja, för mig är det roligaste med varje nytt jobb att utforska nya saker och världar. 

Rivera: Vi ska aldrig säga aldrig, om en fantastisk idé dyker upp så kommer vi fundera över saken. Vi älskar de här karaktärerna, vi har spenderat fem år ihop med dem, och nu är det lockande att börja om på en helt blank sida.