"Amelie blir Nathalie - och faller för en svensk"

4 Juli 2012 | 17:01

"Amelie blir Nathalie - och faller för en svensk"

Franska bröderna Stéphane och David Foenkinos har tillsammans gjort romantiska dramakomedin "Nathalie" där Audrey Tautou blir förälskad - i en svensk!

Vi pratade med Stéphane om filmen, synen på svenskar och kopplingen till Spielberg inför "Nathalies" premiärvisning i Sverige.

Detta är din och Davids långfilmsdebut som regissörer och bygger på hans roman. Hur kommer det sig att ni valde denna historia?

- Jag tror att det var ödet eftersom vi båda var väldigt nöjda inom våra fält. Min bror är författare och väldigt populär, och jag har varit rollsättare i 15 år. I stort sett kom det från en annan regissör jag jobbat med som sa "Jag behöver någon som bearbetar det här manuset, vill ni göra det tillsammans?". Och vi sa "absolut". Jag tror att vi skulle jobbat tillsammans i vilket fall men det var någon annan som kom på tanken. Vi har skrivit historier i tio års tid så det var inte så att vi kände att vi måste regissera. För sex år sedan gjorde vi en kortfilm med titeln "Foot Story" som handlade enbart om fötter så vi tänkte att vi kunde vara lite mer ambitiösa nu. Och vi behövde hitta rätt tema eftersom vi inte vill regissera enbart för att vara regissörer. Man måste vara passionerad eftersom man kommer spendera minst tre år med ämnet, från att man kommer på historien till att PR-arbetet. Så jag läste "Nathalie" (orig. titel "Le delicatesse") och sen ringde jag David och sa "Den här är det. Varför letar vi efter en annan historia?"). Han hade inte tänkt på det eftersom han inte tänker på filmatisering när han skriver. Och han sa "Ja, jag spenderar gärna mer tid med dessa karaktärer."

Hur är det att jobba med din bror?

- Det är rätt naturligt och komplimenterande. Det är inget vi tänker på, det är ganska konstigt även för oss. Vi förberedde oss mycket, eftersom det är mycket att göra med sin första film så vi ville inte gå miste om något. Vi förberedde allt ifrån kostym till lokaler till bilderna med vår fotograf, en väldigt känd fransk filmare. Så när vi var på inspelningen fyllde vi mest i svaren. Vi visste vad vi ville ha, vi tjafsade aldrig för i så fall skulle det vara privat. Det var väldigt harmoniskt. T.o.m. vårt team försökte skilja oss åt men det funkade inte. Under inspelningen arbetade jag med mer skådespelarna, då jag har kunskap om dem och jobbat tidigare med de flesta, medan min bror var mer med teknikerna. Men det var hela tiden våra val.

Har ni alltid haft detta gemensamma intresse?

- Det är intressant för det är sex år mellan oss, vi föddes samma dag. Jag är äldre, han vill inte att jag säger det eftersom jag inte ser äldre ut (skratt). Jag tror att jag älskade film väldigt tidigt. Jag vet inte varför, vår familj var inte alls konstnärlig så det är konstigt. Jag tog med honom på bio och han var väldigt intresserad av musik. Vi hade våra egna intressen och lekte med våra vänner men aldrig tillsammans. Vi leker tillsammans nu som vuxna, det är bättre.

Det är en intressant kulturkrock, mellan franska och svenska, filmen men även en gripande historia om sorg och förlust. Var kom idén att kombinera dessa?

- Det fanns i boken och var exakt vad jag gillade med historien. Jag sade "Om jag gör en film vill jag göra en där man skrattar tårögd och gråter skrattande". För jag tror det är vad livet handlar om. Och jag sade att om vi lyckas göra det för filmen så har vi verkligen tur. Jag vet inte om vi lyckades men det är åtminstone samma känsla som i boken. Vi frågade skådespelarna, inklusive Audrey, och det var viktigt för dem att visa att hon klarade sig och hade kul även om det fanns nostalgi av vad hon förlorat. Och karaktären Markus ville vi aldrig att han skulle bli löjlig. Han är mer av en poet, tycker jag. Så det är en kombination av de två. Vi är väldigt glada för publikens respons i de länder vi rest till. Vi älskar när folket skrattar, även om det inte alltid är på samma ställen. Jag är väldigt spänd på att se den med publiken ikväll. Jag vet att reaktionerna här kommer vara unika, jag hoppas det. Också gråter de. I Frankrike blev boken en sådan succé medan vi filmade and många inte vill se filmen för att de älskade boken. Men vi sade "nej, nej, gå, gå!". Och många män grät, vilket är ovanligt speciellt för den franska publiken. Vi blev väldigt rörda och fick många brev och meddelanden på Facebook. Vi är väldigt rörda för reaktionerna.

Var kommer synen på den svenske mannen ifrån?

- Det är från min bror då han skrev boken. Han sade att den första bilden han kom på när han skrev boken var en kvinna som plötsligt ställer sig och kysser en man som kommer från någon annanstans och är väldigt deprimerad. "Han är deprimerad, alltså är han svensk!" (skratt). Jag sade "Herregud, hur kan du säga det?" men då sade han "Det är bättre att gå hela vägen in i en kliché och stereotyp eftersom vi driver med den". Och det är sant att det är ett svenskt företag i filmen men vi får aldrig veta vad de gör. Folk i Frankrike antog att det var IKEA men det var det inte. Vi pratar om det, om skorpor och andra saker. När Markus får frågan varför han lämnade Sverige säger han "Den riktiga frågan är varför svenskar stannar i Sverige". Det var ett skämt och jag vet att de första svenska journalisterna som såg filmen älskade det. De sade "Ja, detta är någon som har gott om självdistans." Och jag tycker det är en hyllning till Sverige eftersom han får flickan! (skratt) Han får Audrey Tautou, kom igen!

Svensken, Markus, porträtteras som en nörd med dålig klädsmak och hållning, medan den svenske mannen ofta ses som attraktiv och välklädd enligt internationell standard.

- Vi ville ha någon som kunde vinna henne trots alla hinder. Och vi behövde inte stanna vid den fysiska delen. Det är samma kliché som vi har om svenska kvinnor, vi leker med den bilden med en kille men på ett annorlunda sätt. I filmen är de attraktiva männen latinos, som hennes chef till exempel. Varför väljer hon inte chefen? Men vi ville poängtera att han är en skitstövel i stort sett och gör alla fel eftersom han är förälskad i henne. Och Markus vill inte tillfredställa. Det är sådan han är. Han är rätt person vid rätt tillfälle. Och när hon kysser honom är det hennes kropp som bestämmer, hon tittar inte på honom. Så därför behövde vi någon som var mer än sitt utseende. Men det är sant, svenska män är mycket mer attraktiva än i filmen. Men jag tror att i slutet av filmen så finner man honom mer attraktiv och då säger alla kvinnor "ja"...

Han växer.

- Det är därför vi älskar honom så mycket. Medan vi spelade in så sade François Damiens, som är från Belgien och väldigt känd i Frankrike, "Hur kan han förföra henne klädd sådär?". Då sade jag "Jag vet men det är grejen med honom, han ändrar sig inte". Hon säger till honom "Vet du vad jag gillar med dig? Att du har exakt samma ansikte varje dag". (skratt) Och det är väldigt betryggande.

Det finns ett visst tema av ytlighet i filmen då Nathalies vänner dömer Markus för hans utseende. Är det något typiskt franskt eller något du tror alla kan relatera till?

- När vi rest runt med filmen i världen så inser man att alla kan relatera till detta, till och med vi. Även om vi har goda avsikter så är vi de första som ska kommenterar om en vän till oss kommer med någon som är annorlunda fysiskt sätt. Speciellt i filmen då hon är gift med Pio Marmaï, en väldigt snygg kille, och de är ett sådant perfekt par. Och så kommer hon hem med karaktären Markus. Även om man inte vill döma så är det en spegel mot alla som, liksom de på kontoret i filmen, gillar att skvallra. Och ja, det är svårt eftersom jag inte tror det är typiskt franskt utan ett naturligt sätt för folk som ser något på ett annat sätt än de vill.

Hur fick ni med Audrey Tautou?

- Ett sådant mirakel, som vi säger. Varje dag tackar vi för att hon tackade ja. Jag tror att hon gillade storyn och hon sade att hon var intresserad av filmens ton, som var väldigt annorlunda. Hon skulle vanligen inte göra en romantisk komedi men hon sade att hon gillade att det var en skruvad romantisk komedi. Den tar också plats under tio års tid så hon kan börja som en ung, vårdlös kvinna, sedan har hon sorgetiden och till slut återfödelsen. Det är första gången hon har ett riktigt jobb, även om vi inte vet vad hon gör, men hon är chef, en karriärkvinna, en vuxen. Audrey sade något väldigt rart, då alla vill prata om "Amelie från Montmartre", att det var hennes lillasyster. Hon sade "Jag har vuxit, så ifall Amelie hade vuxit så hade hon blivit Nathalie". Det är ett sätt att se på saken. Vi hoppas att "Nathalie" blir lika framgångsrik.

Som debuterande regissör, avskräcktes du att jobba med en sådan stor stjärna?

- Hon får en aldrig att känna sig avskräckt så länge man beter sig normalt. Om man inte beter sig normalt då är det som i vanliga livet, man får vad man erbjuder. Audrey är väldigt enkel, ingen stor stjärna alls utan väldigt generös. När hon väl tackar ja så är hon din till 200%. Det är din film, hon är alltid till din service. Det är otroligt att se, jag vet att det är en unikt fall. Hon hatar att vara omringad och har inget följe. Hon är så normal att man glömmer att man kan prata med henne hela tiden. Hon är väldigt imponerande. Och hon kom väldigt bra överens med François. De skrattade mycket och det var väldigt viktigt för inspelningen. Kemin fanns där.

Kemin var fantastisk.

- Det var den och det är ett sådant konstigt par, en liten mus och den här stora björnen. Vi var väldigt nöjda, även recensioner av de som inte förstod eller gillade filmen var tvungna att säga att paret fungerar.

Hur förberedde sig François för rollen som svensk?

- Första ska du veta att vi provfilmade i Sverige. Jag är rollsättare så för mig är det en naturlig professionell del. Jag sade att vi kanske kan hitta någon och jag vill inte ångra det. Så vi skickade någon hit och fick några riktigt bra provspelningar men de kunde inte prata franska. De kunde franskan fonetiskt, det var för svårt och det var vår första film. Men vi har alltid gillat François fysiskt sätt men du ska veta att han gör dolda kameran och bus på TV. Han är väldigt känd men han spelar dessa hemska, hysteriska karaktärer. Och vi tvivlade på om han kunde spela en sådan här roll men så såg jag ett par filmer med honom och sade att vi kanske borde sätta oss ner med honom. På fem sekunder såg jag i min brors ögon att karaktären han hade skapat på papper var där. Han var så lik Markus i verkliga livet, förutom tröjorna. Han vill att jag säger detta, han hatar det han har på sig (skratt), det är inte särskilt snyggt, jag vet. Det var aldrig frågan om han var trovärdig som svensk eller ens skandinav som vi ville. Han är väldigt blyg på riktigt, och tyst, till skillnad från hans rollfigurer. Så det var första gången han agerade utan lager eller excentricitet, och det var en stor förändring för honom. Vi var väldigt glada att det fungerade för ibland sade han "Vad gör jag?" och jag sade "Gör ingenting!". "Varför?" "För att du är perfekt." Han litade inte på sig själv tillräckligt så jag var där för att hålla hans självförtroende på topp. Han var glad när han såg filmen att han inte var löjlig. Han sade "Hur kan jag gå till Audrey Tautou klädd så här? Med dessa skor och ryggsäck?" Och det var det som gjorde karaktären så trovärdig, tror jag.

Efter att ha rollsatt i 15 år måste detta förberett dig för att jobba med skådespelare?

- Jag tror att det hjälpte mig att jobba med otroliga regissörer. Jag har rollsatt över 60 filmer, i Frankrike och utomlands, och jag har arbetat med både dåliga och fantastiska regissörer. Jag älskar att provfilma och saknar det nu när jag inte gör det lika ofta. Men det är också det jag gillar med detta jobb, att arbeta med skådespelare. Woody Allen sade till mig "Arbeta med skådespelare, lev inte med dem." (skratt)

Du arbetade med Allen i "Midnatt i Paris". Vad mer fick du ut av den upplevelsen?

- Jag lärde mig att någon som gjort nästan 40 filmer är fortfarande entusiastisk och såg på min del av filmen som ett barn i en godisaffär. Han var fantastisk, inte någon som var avtrubbad, blasé eller något sådant. Även om han är äldre nu så har han fortfarande passionen. Ibland tänkte jag "Herregud, Woody Allen gillar mina idéer!" Men ja, det var ett nöje. Han sade åt mig att hela tiden vara nyfiken, inte döma efter ytan och alltid lita på sig själv. Stora regissörer tvekar aldrig när det kommer till att hitta en skådespelare. De vet väldigt väl och väldigt snabbt. Man visar dem tre bilder, han känner dem inte men säger ändå rätt sak om en person. Vanans makt.

Du har även rollsatt James Bond och Harry Potter, en lång bit ifrån den typen av film du själv nu gjort. Vad har du lärt från upplevelsen av sådana filmer?

- Människorna bakom Bond-filmerna är folk med otrolig smak. Debbie McWilliams har rollsatt Bond-filmerna under 30 års tid. Och det var samma sak med Julie Taylor, som rollsatt Woody Allens filmer i 30 år - man lär sig mycket från att jobba med sina kollegor. De är väldigt öppna och frisinnade. Och det är perfekt när man gör Bond eller Potter, man kan skicka en stjärna eller en okänd och de dömer dem enbart efter hur de läser för en roll. Detta är unikt för i Frankrike om en skådespelare är för känd så går de inte på audition men för James Bond gör de det. Det är som om man skulle fråga svenska stjärnor, de gör det. Det är toppen för de har inga fördomar. Vare sig det är någon som gjort TV, sitcom eller är en konst/teater-person så bryr de sig inte. Det är hur bra som helst. Det är det som är så bra med film. Jag hade många olika slags personer som läste för James Bond. Som Eva Green, eller Mathieu Amalric som oftast gör indiefilmer och spelade skurken i "Quantum of Solace". Jag älskar när sådant händer.

Det är kul att se folk utanför deras territorium.

- Ja! Och de har kul!

Har du några framtida projekt på G?

- Först ska jag se vad som händer i Stockholm idag... (skratt) Om jag fortfarande lever... Självklart är min bror en sådan fegis som låter mig komma själv. Nej, jag är väldigt glad över att boken och filmen fortsätter sina karriärer runtom i världen. Boken släpps i Sverige i augusti av bokförlaget Sekwa, måste jag säga för min brors skull. Efter det hoppas jag att vi gör en ny film men det kommer vara från ett originalmanus. Jag tänker inte vänta på att min bror skriver en ny bok (skratt). Vi har blivit tillfrågade då hans senaste bok släpptes i september och blev en stor succé den med. De frågade oss direkt om vi ville göra den med men vi tackade nej. Många av hans böcker filmas av andra regissörer.

Vad är drömprojektet?

- Att komma till Sverige på riktigt! (skratt) Och denna gång driva med... Nej, drömprojektet vore om en stor, svensk regissör som Lukas Moodysson eller Tomas Alfredson gjorde en film om fransmän. Med en fransman spelad av en svensk skådespelare (skratt).

Många européer gör karriär i Hollywood. Är det något du har sikte på?

- Vi har debuterat sent och är väldigt nöjda med våra liv. Vad som alltid är viktigare är storyn och kontrollen vi har över den, och att vi får göra den på vårt sätt. Så det säger väl allt! Jag tänker att det vore kul att åka till Hollywood en dag. Vi hoppas att de gör en remake med Natalie Portman och Will Ferrell, haha. Det är lite hemligt men folk vet inte om att i filmen medverkar Steven Spielbergs dotter. Hon spelar turisten när Nathalie kommer tillbaka till caféet, och turisterna ger henne en kamera och ber henne ta en bild. Det är galet men det är Spielbergs dotter Sasha. Så vi tänkte att Spielberg ser filmen och förhoppningsvis vill göra en remake. Men för oss att åka dit så måste det finnas en anledning. Vi är för små för dem. Jag vill inte att vi gör en remake eller en film som är en exakt kopia. Man är bara en anställd där. Kanske det vore kul någon gång. Om det fanns en historia som "The Artist" till exempel. Att åka till USA och göra en film med deras koder men vår känsla.

"Nathalie" har biopremiär på fredag.