Den slitna klyschan ”När du börjar tro på dig själv händer magi” blir bokstavlig i den här barnfilmen som både regisseras och skrivits av författaren till ”Stranger than Fiction”, Zach Helm.

Inte ens Downey Jr:s  utstrålning kan rädda Stillers prunkande krigsfilmsspoof från att förlora sig i djungeln. Är det satir eller en fars? Ingen som vet, ingen som vet.

Det är slutet på 90-talet och de vuxna är barnsligare än ungdomarna som kämpar med att forma sig en identitet. Jonathan Levine står på deras sida. Roliga och rörande ”The Wackness” är ett stort steg fram för regissören efter den ojämna rysaren ”All the Boys Love Mandy Lane”.

Stenfejjan The Rock spelar quarterbacken Joe Kingman som får sig en överraskning när en liten flicka som påstår sig vara hans dotter dyker upp oannonserad i hans liv. Den lilla snärtan visar sig såklart vara både brådmogen och charmig och snart får han svårt att leva utan henne…

Uppföljarens kropp byggs ut med ådror av svarta intriger, brutala strider och tvivlet hos berättelsens huvudpersoner. Narnierna har kniven på strupen och den vuxna delen av publiken rycks med i spänningen. Den påkostade helheten, fantastiska fotot, scenografin och handlingens laddning förmår att ta andan ur en. ”Berättelsen om Narnia: Prins Caspian” är på alla sätt en större och vuxnare film än sin föregångare.

En rak höger in i känslornas solar plexus. Eastwood orkestrerar skickligt den gripande historien och skådespelarnas kvalitetsspel lyfter den bortom melodramens gälla brösttoner.

Kanske hade du också fördomar mot: 1) moderna filmatiseringar av böcker (här John Le Carré) 2) moderna Afrikafilmer med samvete (tänk ”In My country”) 3) modern matchmaking mellan thriller och romantik.

Varken action, spänning eller rakbladsvassa rolltolkningar saknas i Nolans matiga filmatisering av ”The Dark Knight”. I allt väsentligt är filmen mindre seg och häftigare än antiseptiska uppkomsthistorien ”Batman Begins”.

Gestaltningen hade förvisso tjänat på ett minskat omfång i karaktärer skeenden. Men filmens foto musik och Wajdas vansinnigt starka slutakt gör ”Katyn” till mer än en terapeutisk historielektion.

Den amerikanska remaken av Funny Games är trogen sin förlaga och gör publiken delaktig i sitt sjukt sadistiska spel. Det kompromisslöst, välspelat och  rejält utmattande för psyket.

Jaså, ni trodde att ni var säkra från efterdyningarna från de gångna årens våg av asiatisk skräck? Det blir allt bakläxa. De glåmiga, hämndlystna asiatiska kvinnorna må lura i skuggan men låter sig inte förpassas till den riktigt än. Med ”Shutter” har Hollywood låtit den oprövade japanen Masayuki Ochiai rodda sin första amerikanska film som är en remake på en thailändsk rysare från 2004.