Det brukar sägas att de knäppaste blir terapeuter. Sällan stämmer det så väl som när vi ställs inför den ovårdade Dr. Squires (Ben Kingsley passar sömlöst in i rollen), terapeuten som tömmer medicinskåpet varje dag och får gräs från sin tonårige patient i utbyte mot sessioner.
Det visar sig att de två delar en gemensam känsla av alienation bortsett från sin liberala hållning till droger – medan Squires lider i ett sen länge kärlekslöst förhållande med sin snygga men distanserade fru (Famke Janssen) har Luke Shapiro (Josh Peck som spelade den unge mobbaren i ”Mean Creek”) problem med bråkande föräldrar som oftare beter sig som trilskande tonåringar än de förebilder han har rätt att förvänta sig.
När Shapiro råkar höra att familjen riskerar att bli vräkt bestämmer han sig för att tjäna ihop tillräckligt mycket pengar för att rädda dem ur knipan. Den okonventionelle Dr. Squires fattar tycke för sin ovanligt sympatiske patient och tillsammans börjar de hänga, sälja droger och lära av varandra även utanför terapisessionerna. Dessvärre är den heta tjejen som precis fått upp ögonen för Luke Squires styvdotter, den brådmogna, manipulativa och förföriska Stephanie (coola Olivia Thirlby från ”Juno”).
Kommer den hittills ensamme Shapiro lyckas att både behålla dr Squires vänskap och få till det med drömbruden eller kommer han att förlora dem bägge? Med allt förhandssnack om 90-talsrevival och grovhångel mellan 65-årige Kingsley och tre gånger yngre barbiedockan Mary-Kate Olsen är det lätt att ställa in sig på en tokskruvad indierulle. Det visar sig vara helt fel. ”The Wackness” är nämligen en överraskande traditionellt utformad coming-of-age med de vanliga ingredienserna av oskuld, osäkerhet och spirande puppy love. Kryddad med sen nittiotalshiphop som Biggie Smalls, graffitiinterludes (filmens mest framträdande grafiska effekter) och en dialog som känns ledig och trovärdig – fjärran från alla de robotliknande livsformer som ska passera som tonåringar i tv-seriernas stelopererade värld – glider den sömlöst på i New Yorks urbana miljö strax efter den era då Kurt Cobain tog sitt liv.
Det primära perspektivet är Lukes och vi får se sådant som sociala hierarkier, vuxnas förljugenhet och det komplicerade förehavandet att ta initiativ med en tjej som helt säkert slår dig i erfarenhet med hans ögon. Squires blir filmens andra portalfigur, en levnadstrött pajas som fortfarande revolterar mot den tillvaro han för länge sen tvingats infoga sig i och drömmer om ett tanklöst ligg som ska få honom att känna någonting på nytt. Den sköna replikväxlingen mellan dessa två utbölingar är befriande respektlös och träffsäker och fångar en slags manlig gemenskap under rus som bör kännas igen av de flesta män.
På samma sätt faller man för den lätt fumliga och sött prövande leken med könsroller och positioner mellan Luke och Stephanie. Stunderna mellan dem med alla gliringar, överslätande skratt och pauser i dialogen gör att man känner känslorna inombords, istället för att få dem uppsmällda på ett tidningsomslag. Det är nära och nästan hudlöst – även i de oförställda sexscenerna. Nästa ”Kids”? Knappast. ”The Wackness” innehåller både droger och tonårssex men till skillnad från Larry Clark kan den inte beskyllas för spekulation. Istället när filmen en form av sympatisk naivitet, trots sina dystrare inslag. Det är både det relativt enkla manusets och skådespeleriets förtjänst.
Trion Kingsley, Thirlby och Peck har ett fantastiskt samspel, men i slutändan är det här ungdomarnas film – Peck är smått sensationell i sin roll som den smånördige, halvstöddige men oväntat sympatiske förortslangaren på jakt efter vänskap och kärlek i tillvaron. Hans strävan delas av oss alla – man önskar bara att man kunde säga detsamma om hans samvete och överlevnadsinstinkt. I slutändan är det med Stephanies ord vår perception som spelar roll – följer vi ”the wackness” eller ”the dopeness” i tillvarons labyrintiska korridorer?
