Ett både tragiskt och komiskt drama berättat i fem fristående episoder. Ruben Östlunds omtalade film lever upp till förväntningarna som byggts upp ända sedan den gjorde succé i Cannes.

En romantisk komedi som inte imploderar av sin egen fantasilöshet, kan det vara möjligt? Ja, Adam Brooks har lyckats göra en charmig historia som lyder genrens alla konventioner men lyfter tack vare duktiga skådespelare och ett intelligent manus.

Jason Segel dominerar i en riktigt rolig Judd Apatow-producerad komedi som gör det mesta rätt fram till den utdragna sista tredjedelen av filmen. Klart sevärd för den patenterade blandningen av sexskämt och söt romantik. RECENSION Det börjar nästan kännas som om Judd Apatow skapat en egen komedigenre. Hans blandning av flåsig men smart grabbfilm och klassisk romcom fungerar på något konstigt sätt lika bra i här som i ”På smällen” och ”The 40 Year Old Virgin”. Nu är Apatow bara producent, nykomlingen Nicholas Stoller har regisserat och huvudrollsinnehavaren Jason Segel har skrivit manus. Men det är petitesser i sammanhanget.

Indiana Jones är tillbaka efter nästan 20 år med ett klassiskt hisnande matinéäventyr. Även om det finns gott om irriterande småmissar för den som letar, är det en gedigen uppföljare som serveras.

Kjell-Åke Anderssons senkomna uppföljare till kultförklarade ”Vi hade i alla fall tur med vädret!” gör ingen glad. Ett tunt manus, bedrövlig dialog och en rad med trötta skämt som vi sett förut sänker all välvilja som kan uppbådas.

Bra på papperet. Så kan man sammanfatta Jon Avnets polisthriller med Robert de Niro och Al Pacino i huvudrollerna. I praktiken är ”Righteous Kill” en rutinartad och delvis förvirrad film som inte lever upp till förväntningarna.

Finsk animering, kan det vara något? Ja, faktiskt. Sagan om den drömmande renpojken Niko och hans sökande efter sin frånvarande pappa är en riktigt fin saga för barn. Och förvånansvärt tolerabel för vuxna.

Stuart Townsends regidebut skildrar WTO-kravallerna i Seattle med en återhållen ilska och med sympatierna fast på demonstranternas sida. Trots en del skavanker är det här en engagerande politisk film med en lysande Woody Harrelson i spetsen.

Oliver Stones senaste film är en hejdlöst rolig skildring av världens mäktigaste man och de rådgivare som omger honom. Josh Brolin är strålande som Dubya själv och både charmar och förskräcker. Det är ingen nyansrik film, men vad gör det när den är så underhållande.

Läraren och författaren Francois Begaudeau spelar sig själv det här fantastiska dokudramat från Frankrike. Trots att i stort sett hela filmen utspelar sig i ett klassrum är den oavbrutet engagerande, och faktiskt, spännande.

Matteo Garones maffiafilm är befriande annorlunda. Stilen kan närmast beskrivas som en blandning av diskbänksrealism och episkt familjedrama kryddat med små explosioner av obehagligt våld. Sällan har maffian skildrats så oglamoröst som här.