Som vanligt vet Hollywood precis vad världen behöver. En remake av tonårsklassikern ”Karate Kid” med en gullig A-unge som hjälte regisserad av Hamilton-regissören Harald Zwart låter kanske inte som en helt lysande idé. Det är det inte, men inte heller någon katastrof.

Skvallret i Hollywood menar att Tom Cruise inte längre har tillräckligt med dragningskraft för att lyfta en hel film på samma sätt som han tidigare gjort. Det räcker med att se den här ojämna men stundtals mycket underhållande actiondängan för att inse att det är fel.

The Doors har så länge jag kan minnats varit bandet som det aldrig varit riktigt ok att gilla förutom under en kort period i tonåren. De är lite för pretentiösa för att tas på allvar, lite för uttjatade. Därför var det med ett visst mått av skeptiscism jag tog mig an Tom Dicillos dokumentär om bandet.

Lasse Hallström har alltid varit de stora känslornas man. Från bitterljuva ”Mitt liv som hund” till romantiska sockervaddsfilmer som ”Chocolat” och ”Casanova”. Men aldrig har jag sett honom göra en så genomsliskig och känslogeggig film som ”Dear John”.

Senaste färdiglagade halvfabrikat att rulla ut från drömfabriken Disney är ”Prince of Persia” med Jake Gyllenhaal som muskelstinn prins i ett ökenäventyr som är precis vad man förväntar sig av Jerry Bruckheimer. Varken mer eller mindre.

Den första Predator-filmen från 1987 var en helgjuten actionthriller med en av filmhistoriens mest skrämmande monster. Tyvärr visade sig bedriften svår att upprepa och när vi skriver 2010 är serien körd i botten tack vare rad usla ”Alien Vs. Predator”-rullar.

Sam Worthington som grekisk testosteronstinn halvgud i ett 3D-spektakel borde rimligtvis ha öppet mål efter ”Avatars” sanslösa framgång. Tyvärr missar Louis Leterriers remake ändå. Ett oinspirerat manus, knastertorra CGI-effekter och sinnesjukt fåniga repliker gör ”Clash of the Titans” till en besvikelse.

Amy Adams är en filmstjärna av den gamla goda sorten och det menat på bästa möjliga vis. Likt en Audrey Hepburn har hon gjort sig sitt namn med en rad oförargliga komedier som ofta lyckats lyfta sig över den vanliga standardfållan av mediokra hollywoodfilmer.

Efter att ha sett Erik Gandinis hyllade ”Videocrazy” och ”Winx Club – Hemligheternas slott” tätt inpå varandra kan jag bara konstatera att Italien producerar skräp för både film och tv i en helt egen division.

Konflikter i Mellanöstern har utan tvekan varit ett populärt ämne för Hollywoods filmskapare de senaste åren och då speciellt Irakkriget. Efter ett par år av tvekan var det som om någon öppnade en dammlucka och ut vällde filmer som valde att förlägga sin handling till -00-talets största konfliktområde.

Att Hollywoods favorit-excentriker Tim Burton skulle göra film av den kanske mest skruvade och surrealistiska av alla klassiska barnböcker såg på förhand ut som en drömkombination. Men med facit i hand visar det sig att ”Alice i Underlandet” är Burtons mest konventionella film på länge. Och stundtals ganska tråkig. Nu ska det tilläggas att det är 2D-versionen som recenseras, det är mycket möjligt, till och med troligt att Burtons digitala excesser kommer bättre till sin rätt i 3D-versionen.

1969, I samband med Apollo 11-landningen på månen, släppte den unge David Bowie låten ”Space Oddity”. Berättelsen om den strandsatte astronauten Major Tom blev en omedelbar klassiker och sköt fart på den spenslige engelsmannens karriär. Nu, 40 år senare upprepar hans son konststycket med en film om en ensam astronaut. Zowie Bowie, eller Duncan Jones som han föredrar att kalla sig, debuterar med en av nollnolltalets bästa science fiction-filmer. Och det med en budget som på sin höjd skulle räcka till att animera ett viftande blått öra i ”Avatar”.

Det var länge sedan vi såg Mel Gibson göra en huvudroll, närmare bestämt åtta år sedan. När han nu gör comeback som filmhjälte är det naturligtvis i den nisch som han mutat in som sin egen: den ensamme hämnaren. Han gör det i en thriller av den gamla skolan som gör det mesta rätt under den första timmen för att sedan kollapsa under en allt mer skrattretande handling.

Jonathan Mostow är något av en doldisregissör i Hollywood, trots att han gjort filmer som ”Terminator 3”, ”U-571” och nu senast science fiction-thrillern ”Surrogates” med Bruce Willis i huvudrollen. Vi tog ett snack med Jonathan Mostow om teknologin som fara, filmskapandets process och varför science fiction-film just nu är så populär.

Det såg ju inte så pjåkigt ut. Ethan Hawke som snäll vampyr i en pulpig retrofuturistisk framtid där blodsugarna tagit över världen. Men ack vad skenet bedrog.

Daniél Espinosas version av en av landets populäraste kriminalromaner gör det mesta rätt: bra casting, vackert filmad och med en tät puls rakt igenom. Trots det blir summan mindre än beståndsdelarna.

Efter 12 år av väntan, löften om en revolutionerande teknik och en närmast manisk hajp landar så äntligen James Camerons mastodontprojekt ”Avatar” på en biograf nära dig. Var det värt väntan?