En romantisk semester på Hawaii förvandlas till något helt annat när David Twohy leker med publikens förväntningar och får till en relativt smart thriller som fungerar bäst om man inte vet något om filmen innan.

Kathryn Bigelows adrenalinstinna krigsthriller om en bombgrupp i Irak är också hennes bästa film hittills. Med små medel och med en lysande ensemble skapar hon årets intensivaste filmupplevelse.

Det viskas och tasslas om The Clooney kommer att nomineras för en Oscar efter sin insats in Jason Reitmans bitterljuva dramakomedi om en nedskärningskonsult i lågkonjunkturens USA. Det borde inte förvåna någon, för Clooney är lysande och ”Up in the Air” är Reitmans hittills bästa film.

Sex år. Så länge har Tarik Saleh och hans produktionsbolag Atmo arbetat med vad som måste vara Sveriges mest ambitiösa animerade film någonsin. Sedan det började viskas om ”Metropia” för ett par år sedan har förväntningarna bara stegrats, för att kulminera när filmen valdes ut som invigningsfilm till filmfestivalen i Venedig nu i höst. Det är inte så konstigt egentligen, Saleh har nämligen inte bara valt ett smalt medium, den animerade filmen, utan också en genre som inte direkt hör till vanligheterna i landet: dystopisk science fiction. Oavsett om det är modigt eller vansinnigt så är det omöjligt att inte beundra Salehs vision. Men var det värt väntan? Både ja och nej. ”Metropia” är stundtals bedövande snygg och stämningsfull, men berättelsen håller inte hela vägen.

Fenomenet Judd Apatows senaste film är också hans mest ambitiösa. Berättelsen om en döende komiker blandar hans patenterade grova skämt med sentimentalt drama. Det är bättre än det låter. Men på tok för långt.

Roland Emmerich tar i så han spricker för att göra ”2012” till en katastroffilm med extra allt. Det fungerar stundtals, men han lägger krokben för sin egen ambition genom att paketera den snygga undergången med sentimentalt slisk och obetalbart träig dialog.

Terry Gilliam har alltid varit en regissör som aldrig har varit rädd för risker och därför har han också en notoriskt ojämn produktion bakom sig. Mästerverk som ”Brazil” har varvats med bottennapp som ”Tideland” och halvmesyrer som ”Bröderna Grimm”.

Stilig, välspelad och fantastisk tråkig. Så kan man sammanfatta den senaste brittiska kostymfilmen som bugar så djupt inför den kungliga glansen att det är svårt att ta den på allvar.

Det finns mycket man kan säga om ”Surrogates”, som att den bygger på en hyllad serieroman av Robert Venditti, att skådisen Elizabeth Banks är en av initiativtagarna till filmatiseringen och att dess tema om teknik kontra mänsklighet är fullt av klassisk sci-fi-potential. Men allt det där bleknar snabbt bort så fort Bruce Willis klon kliver in i bildrutan med gul syntarperuk och lite väl mycket smink i ansiktet. Det ser, för att uttrycka sig milt, fullkomligt fasansfullt ut. Nu är det i sig knappast något som tippar filmen över, men det är typiskt för Jonathan Mostows framtidsvision: bra idéer men taffligt utförande.

Det är lätt att raljera över Eddie Murphys val av roller under de senaste tio åren. ”Pluto Nash” och ”Dr. Doolittle” är trots allt knappast i närheten av 80-tals klassiker som ”Ombytta roller” eller ”48 timmar”. Men samtidigt har han lyckats hålla sin karriär levande i 25 år vilket i sig är en imponerande bedrift. Det är trots allt ett jobb.

Disneys tokblandning av ”Råttatouille” och ”Mission Impossible” är lika subtil som en murbräcka, men har i all sin cyniska prakt ändå en hyfsat charmerande historia i grunden.

Nicolas Winding Refn slog igenom ordentligt med de råa och mestadels lyckade filmerna i ”Pusher”-trilogin, nu är han tillbaka och den här gången har han större budget och ambition. I ”Bronson” berättar han historien om Englands mest våldsamme fånge: Charles Bronson (namnet är självklart lånat av den ikoniske b-skådespelaren). Han finns på riktigt men det är också ungefär det enda som stämmer med vår värld, för det här är en visuellt och berättartekniskt skruvad affär och ingen regelrätt historierapande biografi.

Hajpen var för en gångs skull berättigad. För en pyttebudget har Neill Blomkamp gjort en tät och actionspäckad science fiction-film som borde göra elefanter som Spielberg och Bay gröna av avund.

Ashton Kutcher glider runt i ytligheternas Los Angeles, ligger med fotomodeller och charmar sig till boende och mat bara för att upptäcka att det finns mer i livet. Se där, nu har ni sparat två värdefulla timmar av era liv och behöver därmed inte se ”L.A. Gigolo”.

Tredje delen i Blue Sky Studios framgångsrika serie om en hord istidsdjur gör precis vad den ska: underhåller för stunden. Tyvärr dras det välpolerade manuset ned av ganska trista röstskådespelare.

I skrivande stund har en kvarts miljon människor skrivit på uppropet som syftar till att få Uwe Boll att sluta göra film. Ändå fortsätter karln att spotta ur sig den ena filmen efter den andra. Är ”Postal” en nagel i ögat på kritikerna eller ytterligare en spik i kistan för hans karriär?