MovieZine pratar ”Dracula Untold” med huvudrollsinnehavaren Luke Evans och regissören Gary Shore.

Fyra decennier senare är det dags att följa upp norsk films genom tiderna största succé. ”Solan och Ludvig – Jul i Flåklypa” är en respektfull och förvånansvärt porträttlik uppföljare.

Norges största biosuccé genom tiderna är en stop-motion-klassiker som fortfarande står sig bra, 39 år senare. Berättelsen om cykelreparatör Reador och dennes två vänner är lika charmig idag som på Beppe Wolgers tid.

Det var naturligtvis bara en tidsfråga. När nu nytolkningen av filmhistoriens kanske mest klassiske filmskurk når bioduken är det till ingens förvåning. I långfilmsdebuterande Gary Shores version är Dracula en actionhjälte med ett tragiskt öde. Det fungerar sådär. Snyggt foto och vackra kostymer räddar inte den framtunga historien som slarvar bort potentialen med överlastade actionscener.

Den avslutande delen i George Millers bensindoftande postapokalyptiska trilogi är också seriens svagaste kort. För stor budget, inblandning från Hollywood och en totalt missanpassad gullighet gör varken filmen eller Mad Max några tjänster.

Säg Mad Max och de allra flesta tänker inte på filmen som startade serien, utan uppföljaren från 1982. Och det med all rätt. ”The Road Warrior” är skälet till att Mad Max är en av filmvärldens mest ikoniska antihjältar – och filmen Mel Gibson har att tacka för sin karriär.

Det är svårt att överskatta ”Mad Max”-trilogins inflytande på populärkultur från 1980-talets början och fram till våra dagar. George Millers postapokalyptiska saga i tre delar gjorde inte bara Mel Gibson till en megastjärna, utan formade vår bild av världen efter undergången, på gott och ont.

En amerikansk lågbudgetskräckfilm filmad med skakig handkamera, låter det bekant? Regissör Dowdle får inga poäng för originalitet men lyckas ändå sätta ihop en hyfsad film. Synd bara att den kollapsar av sin egen orimlighet i sista akten.

”The Love Punch” är en klassisk komedi på rutin som trots ett hyfsat upplägg aldrig riktigt lyfter. Brosnan och Thompson är dock tillräckligt sympatiska i huvudrollerna för att till viss del väga upp filmens mediokritet.

Woody Allens senaste komedi har utseendet för sig, vackra vyer över södra Frankrike och 1920-talsstämning så att det räcker och blir över. Men ett torftigt manus och en total brist på skämt hjälper inte till.

Atom Egoyans dramatisering av de omskrivna pojkmorden i Arkansas och den rättsfars som följde, är snygg, välspelad och fascinerande. Ändå är summan mindre än beståndsdelarna – den borde varit ännu bättre.

Senaste exportvaran från Nordic Noir-fabriken över sundet är en mörk och dyster historia som lyckas göra tillräckligt många saker rätt för att hålla intresset uppe till slutet. Dessutom bjuds det på ett utmärkt radarpar varav ena halvan utgörs av Fares Fares.

Roland Emmerichs svulstiga och överjäst patriotiska science fiction-tårta till film är med lite överseende och en skopa god vilja underhållande än idag, 18 år efter filmens premiär.

Adam Sandler återkommer med en rutinmässig komedi om två omaka familjer på semester i Sydafrika. Trots vackra vyer haglar klichéerna tätt, skämten faller platt till marken och det träiga skådespeleriet gör att allt känns precis som vanligt i Sandler-land.

Det ligger i tiden att inte gilla M. Night Shyamalan. För varje film sedan 2004 års ”Unbreakable” har glåporden haglat allt tätare och den en gång så hyllade regissören har fått se sitt anseende monteras ned bit för bit.

Att Bushregeringens åtta år vid makten lämnade efter sig ett oläkt sår i det amerikanska folkets medvetande står klart efter de senaste årens allt mer politiska filmer som spottats ur från både indiefilmare och drömfabriken i Hollywood. Nu har turen kommit till “Plamegate”, den politiska skandal som i kölvattnet på USA:s invasion av Irak kom att skaka om Bushregeringen in i dess innersta krets.

Jennifer Aniston, sperma och Jason Bateman är de tre huvudingredienserna i en romantisk komedi om en ensamstående mamma som beslutar sig för att ta ödet i egna händer.