Sök
#TFF – Tribeca Film Festival 2012 – En skön film om kärlek som känns äkta och varken faller i facket av tjejfilm eller bromance-komedi. ”Lola Versus” kan bli detta års indie-favorit likt ”500 Days of Summer” år 2009.
#TFF – Tribeca Film Festival 2012 – ”Searching for Sugar Man” är en av de bästa historier du nånsin kommer att få höra – det är bara det att den är sann. Berättelsen om musikern Rodriguez lämnar ingen oberörd. Här presenteras den med fingertoppskänsla, ett fantastiskt soundtrack och en upplösning som är för perfekt för att vara påhittad.
#TFF – Tribeca Film Festival 2012 – Morgan Spurlock har med ”Mansome” tonat ner avslöjandena där fokus ligger på honom själv och ersatt det med lättsam humor om mannens roll idag. Det är bitvis kul, men också ojämnt och blir ibland aningen tradigt när enskilda karaktärer följs alltför länge.
#TFF 2012 – Tribeca Film Festival – ”Deadfall” är en klassisk thriller som inte helt kan hålla sig borta från klichéerna, men starka skådespelarinsatser och karaktärer som går lite mer på djupet gör att resultatet blir riktigt bra.
#TFF – Tribeca 2012 – Man kan tycka vad man vill om obskyra ”Francophrenia” – och det är det nog många som gör också – men det går inte att komma ifrån att det här är ett av de mest kreativa användandet av ”bakom scenerna”-material jag nånsin sett.
#TFF – Tribeca 2012 – Som en slags minimalistisk ”Reality Bites” – där handlingen som kretsar kring sökandet efter meningen med livet helt utspelar sig på en parkeringsplats – har ”Free Samples” chansen att bli en indierulle av rang för den här generationens unga vuxna.
#TFF – Tribeca 2012 – Intressant för alla filmfantaster om vägen från att enbart använda kameror med riktig film till att allt oftare filma med digital inspelningsutrustning. Berättat och intervjuat av en alltid lika flummig Keanu Reeves.
#GIFF 2012 – Med en lysande grupp skådisar och ett ämne som är überaktuellt lyckas nya regissören J.C. Chandor inte bara ro iland ”Margin Call”, utan gör den till en spännande och oerhört sevärd film för alla som har något som helst intresse i läget vår världsekonomi befinner sig i.
Ett äventyr fyllt med drömmar, kärlek, humor, värme och i botten en hjärtskärande historia om en ensam pojke – och allt detta i händerna på en enastående regissör som Scorsese som inte lämnar en enda scen åt slumpen. ”Hugo” kan inte bli annat än lysande.
En fantastisk hyllning till eran av stumfilmer, utförd med en precision som övertygar oss om att ”The Artist” faktiskt är gjord för 80 år sedan. Med mycket charm, men framför allt genialiska grepp och en träffsäker stil är det svårt att inte njuta av den här annorlunda men samtidigt hemtama produktionen.
Det är inte en direkt dålig film som skicklige regissören Jason Reitman har snickrat ihop, men med en huvudkaraktär som är rakt igenom osympatisk kan jag inte tycka om hans senaste verk ”Young Adult”.
De som inte skrämts bort av den fullständigt idiotiska titeln bjuds på en småputtrig familjerulle med lagom delar drama och söt humor. Att Matt Damon lyckas visa sina skådespelartalanger med det här enkla materialet bevisar bara igen hur bra han faktiskt är.
Det finns nästan inga förmildrande drag i den här sega och oskrämmande låtsas-vara-på-rikigt soppan till skräckis, som känns för lång trots sina futtiga en timme och 26 minuter.
”War Horse” är precis så maffigt och samtidigt hemtamt som man kan förvänta sig av Spielberg. Men filmen är framför allt för lång och hoppandet mellan olika karaktärer gör att vi inte riktigt lär känna någon på djupet.
Det är otroligt mysigt att stifta bekantskap med mupparna igen, men glädjen blir tyvärr inte långvarig då kringhistorien är fånig och tämligen menlös och alltför lite tid ägnas åt det som gör mupparna så otroligt sköna – The Muppet Show.
En 9-årings sorgarbete efter pappan som gått bort tar honom på en mängd olika äventyr i en film där berättelsen inte helt kommer till sin rätt eftersom de små udda detaljerna alldeles tydligt gör sig bättre i bokform än på vita duken. Men även om resultatet inte är något mästerverk är det en rätt fin film som får godkänt.
En ytterst personlig vinkel på ”järnladyns” liv och år vid makten som är lätt att underhållas av och bjuder på utsökt skådespeleri av Meryl Streep, men ger en väldigt begränsad bild av Thatchers politiska gärningar.