Tao Zhaos fantastiska skådespeleri gnistrar i ett melankoliskt porträtt av kvinnan bakom gangstern. Men regissören Jia Zhang-ke är för upptagen med att försöka vara oförutsägbar för att kunna göra en bra film.

Det börjar som en polsk och politisk variant av ”Glee”, men slutar i en öm kärleksberättelse mellan två personer som aldrig riktigt kan lämna varandra. En nostalgisk och snygg film som har potential att nå utanför Cannes.

Perfekt dialog och trovärdiga karaktärer står i centrum för en livsbejakande tragedi av Christophe Honoré. ”Sorry Angel” är en film som berör, men inte överraskar eller har något nytt att säga.

Guy Ritchies klassiska gangsterfilm var knappast nyskapande på något sätt, men gav en rejäl adrenalininjektion i en stagnerad genre och gjorde före detta fotbollsstjärnan Vinnie Jones till ikon. Håller förvånansvärt bra över 15 år sedan premiären.

If it ain’t broke, don’t fix it. Så tänkte antagligen Guy Ritchie när han skapade sin andra långfilm som både är bättre och sämre än debuten på samma gång. Hårda smällar, obegripliga dialekter och kluriga kupper bildar återigen en cool helhet med Brad Pitt som extra grädde på gangstermoset.

Fyra priser till ”Äta sova dö”, bland annat bästa film. Biopublikens pris till ”Sune i Grekland”. Vi har hela vinnarlistan.

#SFF12 – Carlos Reygadas fortsätter att övertyga som en konstfilmares våta dröm, men skärpan i hans senaste är endast skarp gällande fotot.

#SFF12 – Hupperts typiska franskhet kommer väl till pass i denna roliga, melankoliska och koreanska filmnovell om kommunikation, kärlek och fyrar.

#SFF12 – Kim Ki-duks hänsynslösa drama om medkänsla och hämnd är en film vars frågor man bär med sig resten av livet.

Bergmans kanske mest älskade och lättillgängliga film är en mustig släktkrönika som är vacker, skrämmande och intressant. En produktionsmässig triumf som är en både internationell och svensk klassiker att njuta av i all evighet.

Darren Aronofskys epilepsiframkallande skildring av missbruk av olika slag och i olika åldrar är fortfarande en tour-de-force som berör och skakar om å det grövsta. Ellen Burstyn gör dessutom sitt livs roll som pillerknaprande tv-wannabe.

Richard Kellys klassiska thriller ”Donnie Darko” är en mästerlig hallucination som lyckas vara både lättillgänglig och filosofisk på samma gång. En viss Jake Gyllenhaal fick sitt stora genombrott och med all rätt. Han bär filmen på sina, då, späda axlar.

Duon Mårlind/Stein lyckas med konststycket att göra en fet amerikansk actionfilm som både är för mycket och för lite på samma gång. Men 3D-effekterna används väl, filmen är föredömligt kort och en Kate Beckinsale i latexdräkt kan aldrig vara fel.

#SFF11 – Andrea Arnold tacklar Emily Brontës klassiker på ett precis lika säreget sätt som man kunde tro. Skitig, svår och totalt utan publikfriande element är det en film att beundra, men inte att älska.

Shohei Imamuras andra guldpalmsvinnare är en smått galen och charmig historia om en man som försöker rättfärdiga sig efter att ha dödat sin fru i ett svartsjukedrama. Ett moraliskt och mycket tvetydigt drama som skapar diskussion utan några som helst svar.

Trots ett tungt ämne på pappret lyckas Maïwenn göra en av årets mest livsbejakande filmer om en polisavdelning som jobbar med brott mot barn. Gripande, roligt och välspelat.

Emir Kusturicas epos om det forna Jugoslaviens historia är en mäktig, rolig, fascinerande och djupt tragisk krönika berättad med absurd humor, gripande karaktärer och fantastisk blåsmusik. Ett självklart mästerverk för vår nutidshistoria.