Jia Zhang-ke är en festivalfavorit med Guldlejonet i Venedig och manuspriset i Cannes i prishyllan. Gemensamt för de filmerna är även att skådespelerskan Tao Zhao står i centrum och när Zhang-ke letade inspiration till denna film skapades huvudkaraktären efter Taos kvaliteter. Och det var uppenbarligen helt rätt.
Zhao spelar här en kvinnan Qiao som i filmens inledning är ung och sprallig men som förändras under de 20 år som handlingen utspelar sig. Hon börjar som flickvän till gangstern Bin (Fan Liao) och lever ett tufft, men givande liv. Bland annat kan hon ekonomiskt hjälpa sin pappa som bor i en liten stad där usla arbetsvillkor har blivit vardag.
Men som vanligt är ett kriminellt liv ingen dans på rosor och snart hamnar paret i en situation som gör att filmen plötsligt hoppar fem år framåt i tiden. Nu är Qiao i stället en ärrad kvinna som letar efter Bin som verkar ha gått vidare i livet.
”Ash Is Purest White” har en vacker titel, men precis som den så är filmen mer än lovligt flummig. I vanliga fall kan oförutsägbara filmer vinna stora poäng på att just osäkerheten bidrar till filmupplevelsen, men här blir det snarare frustrerande än fascinerande. Det känns som att Zhang-ke mest staplar långa scener efter varandra, utan att egentligen ha någon tanke hur de sitter ihop tillsammans. Ibland blixtrar det till av förlöst våld eller upprörda utbrott, men mestadels trampar manuset vatten.
Då är det tur att han har Tao Zhao att vila kameran på. Hennes fantastiska skådespeleri övertygar i de inledande energiska scenerna så väl som i den härdade bitterheten mot slutet. Att hon i flera klädval dessutom gör blinkningar till tidigare karaktärer i Zhang-kes filmer är trevligt. Däremot förtjänar hennes insats ett bättre sammanhang. Då filmen är nästan två och en halv timma lång hade det behövts stramare ramar för att ”Ash Is Purest White” skulle ha blivit intressant som helhet.
