”Beforeigners” lyfter sällan bortom sin grundidé och bottnar inte riktigt i ambitionen att ringa in hela problematiken med flyktingströmmar, rasism och överbefolkning. Men här finns enskilda uppslag och scener som är både roliga och opretentiöst fåniga.

”Ut och stjäla hästar” är en långsam, poetisk film som bländar med sitt foto men domnar av en aning mot slutet.

Ljuvliga ”Mirai, min lillasyster” kommer händelsevis INTE från studion som gav oss ”Det levande slottet” och ”Min granne Totoro”. I sina bästa stunder, och de är många, är den däremot minst lika charmerande.

Springa, skjuta, upprepa intetsägande klyschor från varenda lättförglömlig actionthriller som någonsin har gjorts. ”Point Blank” är inte dålig nog att väcka anstöt, men tillräckligt beige för att scrolla förbi i Netflix-menyn utan att någonsin blicka tillbaka.

Norska storproduktionen ”Amundsen” har ett magnifikt foto och vidunderliga ambitioner. Men berättelsen om en av världens mest ansedde upptäcktsresande misslyckas med det mellanmänskliga.

”Red Joan” tar den fascinerande berättelsen om en av världshistoriens mest berömda kvinnliga spioner och suger varenda färgnyans ur den. Ett sorgligt faktum som inte ens Judi Dench kan råda bot på.

Pratglad, intellektuell och litterär. Har man ingenting till övers för filmer som aspirerar på sådana omdömen så är franska ”Mellan raderna” sannolikt en mardröm. Annars väntar två trivsamma timmar.

Den verklighetsbaserade dramakomedin ”Fighting with my family” är till en början charmig och lätt att tycka om. Tyvärr är det ännu lättare att bli utled allteftersom filmen regredierar till en långdragen och förutsägbar klichéfest.

”The Umbrella Academy” fyrar av sina visuella fyrverkerier under krampartade former. Här finns mer att visa upp, än att berätta om.

”Cold Pursuit” serverar ultravåld, Liam Neeson och åtskilliga kubikton snö. Den gör det långt över förväntningarna.

Snärtigt och skarpt om Brexit och den digitala demokratins inneboende, självförstörande potential. Komplext men ändå lättillgängligt, Benedict Cumberbatch med combover. Det går att ha det mycket tråkigare på HBO Nordic just nu än med ”Brexit: The Uncivil War”.

”Green Book” är en charmig och välvillig roadmovie anpassad för största tänkbara publik. Det innebär att rasismtemat saknar både nyanser och fördjupningar, och att en del scener är närmast löjeväckande i sin övertydlighet. Men budskapet är fint och Viggo Mortensen gör som vanligt bra ifrån sig.

Välmenande, patosfylld, och med ett okonventionellt berättarperspektiv levererar ”Girls of the Sun” en mardrömsbild från kriget mot IS. Onyanserad, teatralisk och repetitiv reducerar den sig själv till ett plakat.

Ständigt intressante Steve McQueen gör ett djärvt försök att kombinera genrefilm och samhällsanalys i den häftigt emotsedda ”Widows”. Trots hög ambitionsnivå och en stjärnspäckad rollista blir slutresultatet splittrat, präktigt och på sina håll onödigt sentimentalt.

Peter Dinklages skådespelarinsats i det egna passionsprojektet lär ha säkrat honom en välförtjänt Emmy-nominering. Som helhet betraktad är annars ”My Dinner with Hervé” en ytterst konventionell biopic, med allt vad det innebär av övertydlighet, förenklingar och forcerad dramaturgi.

Peter Berg har bland annat regisserat den täta och relativt nyanserade actionthrillern ”The Kingdom” (2007) tidigare, men ingen ska hysa några förhoppningar om att påträffa intelligent liv i ”Mile 22”. Här handlar det om ultravåld och stora explosioner för hela dyra slanten. Och Mark Wahlberg gör som Mark Wahlberg oftast gör.

”Holiday” är en mardröm i vykortsmiljö där turistortens loja bakistempo stundtals exploderar i sexuellt våld och mänsklig förnedring av värsta tänkbara sort. Undantagslöst fenomenala insatser bakom och framför kameran gör den här okonventionella gangsterfilmen oundgänglig.