Österrikiska auteuren Jessica Hausner (”Miraklet i Lourdes”, ”Amour Fou”) är fenomenal på subtiliteter och sällan lättillgänglig. Den som går för att se ”Little Joe” och väntar sig något i stil med en klassisk skräckfilm bör ha det i åtanke.

”Military Wives” vill förtvivlat gärna vara en livsbejakande och lagom sorglig komedi med bredaste möjliga träffyta. Resultatet blir inställsamt och alltför välbekant.

Släkten är värst, gillar filmskapare att påminna oss om. ”Familjefesten” är ett välspelat drama om naturgivna relationer som inte nödvändigtvis hade överlevt utan blodsband.

Det är högst oklart om Michel Houllebecq och Gerard Depardieu verkligen finner meningen med livet bland ångbad och vinflaskor i den här minst sagt skruvade metaproduktionen. För egen del hittar jag den Heliga Graalen.

”Till min dotter” är en unik dokumentär vars tillblivelsehistoria trotsar alla odds. En brutal ögonvittnesskildring från ett krig som fortfarande pågår.

Det suggestiva dramat ”Psykos i Stockholm” är absorberande i enskilda scener, men berättelsen svävar ut och hade behövt en strängare hand i redigeringen.

Fem människor som samhället inte har behandlat som det borde får chansen att leva ut sina drömmar under de mest glamourösa omständigheter man kan föreställa sig. ”Catwalk” är en feel good-dokumentär av klassiskt snitt som kommer att beröra många biobesökare.

Hollywoodfilmer i svensk tappning brukar betyda total katastrof. Kaxiga överlevnadsthrillern ”Breaking Surface” är tack vare sitt effektiva manus ett lyckat undantag från regeln.

Verklighetsbaserade dramat ”De ovanliga” kunde lätt ha blivit outhärdlig predikande i fel händer. Istället förenas ett genuint patos med känslig personregi och en alldeles bedårande Vincent Cassel.

Att säga att ”Den vidrige Herr Honka” är en film för en ytterst liten publik räcker inte på långa vägar. Att kalla den ”fullkomligt avskyvärd” eller ”sinnessjukt snuskig” är alldeles för milt och riskerar att urvattna orden. En formmässigt fulländad, ömsom uppslukande och frånstötande mardrömsupplevelse som framkallar genuina spykänslor och chockartade skratt. Ett ärr på hjärnbarken. Jag kommer inte närmre än så, det är väl chocken som fortfarande sitter i.

Den udda fågeln ”Mareld” vill vara skräckfilm och metaexperiment på samma gång, och kan på inga sätt beskyllas för att ta det säkra före det osäkra. Men korthuset rasar rätt omgående, och den kvardröjande frågan blir: Fanns det ens ett korthus på plats från början?

”Doctor Sleep” har stora skor att fylla men talar inledningsvis med en egen, självständig röst och är estetiskt utsökt. Till slut faller den dessvärre för frestelsen att återbesöka The Overlook Hotel i en kavalkad av pliktskyldig fan service. Det är en tveksam bedrift att nästan helt och hållet avförtrolla en av film- och litteraturhistoriens kusligaste platser.

Med noll ambivalens och inget finlir alls: ”Tills Frank skiljer oss åt” är en sällsynt misslyckad komedi. Totalt kass, outhärdligt dålig och helt utan försonande egenskaper. Fullkomligt usel. Katastrof, fiasko, haveri. Den är inte ett stolpskott, bollen skrapar knappt hörnflaggan. I konsumentupplysningens namn är det viktigt att vara tydlig: SE INTE DEN HÄR FILMEN.

När en av filmhistoriens charmigaste hjältar återvänder är dagsformen inte lika stark som sist det begav sig. ”Farmageddon” är simplare och mer sockersöt än fenomenala ”Fåret Shaun – Filmen” (2015). Det blir möjligtvis ett problem för den vuxna delen av publiken – småknoddarna lär ha lika roligt som förra gången.

Jämfört med de genuint skrattframkallande Lego-filmerna är ”Playmobil: The Movie” ett kolossalt misslyckande. Låter man istället bli att jämföra så rör det sig bara om en trött och livlös reklamfilm med ett pliktskyldigt budskap och alldeles för många slapstick-skämt.

Time to… sink? ”Det: Kapitel 2” når inte upp till den första filmens nivå annat än i korta stunder. Här finns en handfull ljuvligt obehagliga scener och mycket vilja på papperet, men filmens längd och svajiga skådespelarprestationer försvårar för både Bill Skarsgårds Pennywise och publiken.

Jane Magnusson manar till tårar och skratt med en finstämd betraktelse över komikerparet som regerade folkhemmet i över trettio år.