Sex barn med övernaturliga krafter uppfostras till ädla syften av en känslokall men målmedveten styvfar. De utgör The Umbrella Academy: begåvade som Harry Potter och lika populära som The Beatles. Men den brottsbekämpande syskonskaran splittras i tonåren. Var och en bearbetar sin kärlekslösa uppväxt med varierande framgång och på eget håll.
Klärvoajante Klaus stoppar i sig alla droger han kan hitta, Diego blir en knivbeväpnad vigilante. Luther ”Spaceboy” Hargreeves lever upp till sin superhjältepersona och fattar posto på månen, redo att försvara jorden mot yttre hot. Nummer Fem – Sir Reginald Hargreeves numrerade sina adoptivbarn men kallade dem aldrig vid namn – kan hoppa fram och tillbaka i tiden efter eget behag. En dag kommer budet att den stränge patriarken hemmavid har trillat av pinn. Syskonen, som nu alla är i trettioårsåldern, samlas för att begrava honom.
Ett gäng förtidspensionerade superhjältar som under forna glansdagar var i hela världens blickfång tvingas med andra ord till en motvillig återförening inför den stundande apokalypsen. För en sådan finns givetvis med i bilden. Sårade egon och motstridiga viljor ska enas, barndomstrauman ska bearbetas och ultravåld utövas så fort chansen ges.
Det finns mycket att säga om ”Watchmen” (2009). Klart är att Zack Snyders polariserande filmatisering jobbade i uppförsbacke rent dramaturgiskt. Att göra den ikoniska förlagans invecklade berättarstruktur rättvisa på runt två timmar hade varit en styv uppgift för vem som helst. Så många darlings to kill, så mycket karaktärsutveckling som måste komprimeras.
Med ”The Umbrella Academy” förhåller det sig ungefär tvärtom. Trots att denna påkostade och överambitiösa satsning tar nästan tio timmar av den hugade Netflix-abonnentens tid i anspråk så finns det inte jättemycket att prata om när allt är över. Eller snarare, det borde finnas mer.
Från början var också ”The Umbrella Academy” avsedd att bli långfilm. Tanken får fäste att både tid och resurser hade utnyttjats bättre om ”Watchmen” istället hade fått veckla ut sig i det längre formatet.
Sådana spekulationer har man givetvis ingenting för. Det är bara förbaskat svårt att låta bli jämförelserna, när slutresultatet nu ligger ”Watchmen” så nära i både tema och tonalitet. Skaparna av ”The Umbrella Academy” – som alltså också bygger på en tokhyllad serietidning – är lite för medvetna om den problematiken. Och lite för ängsliga.
De bryter sig därför stundtals loss ur formen genom att överkompensera på alla möjliga sätt och vis. Insprängda dansnummer trängs med hysteriskt koreograferade slagsmålsscener och bisarra (eller rent tokroliga) bildlösningar. Genrebyten och svårt konstruerade musikvideor. Ibland funkar det riktigt bra, ofta spänns de visuella musklerna i desperation.
Rent tekniskt är det givetvis klanderfritt. ”The Umbrella Academy” arbetar med skyhöga produktionsvärden och närmar sig i sina bästa stunder något originellt. Man bakar ihop troper och markörer från flera decennier av amerikansk populärkultur och landar i säregen hyllning till både serie- och filmmediet.
Men tempot sackar och skurkarna är mer intressanta än hjältarna. Dynamiken mellan de heroiska syskonen blir statisk och uttjatad, tempot sackar. Skådespelarinsatserna är medelmåttiga. Och förr eller senare börjar man tänka på ”Watchmen” igen.
Att tillbringa mer än två timmar i sällskap med The Umbrella Academy känns då mest bara överflödigt.
