Under 70-talet lyckades Hollywood väldigt bra med att göra psykologiska skräckfilmer, en konstform man med få undantag misslyckats med sedan dess. ”Orphan” är en klart modern, och mycket brutalare, benbrytande återgång till den gamla goda tiden.

Filmbolaget Universal gjorde sig kända för att leverera bra monsterrullar med historier som ”Dracula” och ”Frankensteins monster”, med många fler, och deras ”Wolfman” från 1941 tillhör de bättre ur floran. 2010 års version är trogen den gamla och lyckas nästan återupprepa succén, och hade nog lyckats om man inte ansträngt sig aningen för hårt.

Svensk lågbudgetrysare är inte en benämning som inger hopp. Ack, så illa man kan bli bedragen av förutfattade meningar, när låga förväntningar blir till uppriktig förtjusning. Och ett par kalla kårar.

Musiken är oerhört stämningsfull och det är bra. Det dåliga är dock att det för närvarande finns för få av annat som sticker ut. Åtminstone annat positivt.

Nu kommer den äntligen till Sverige, 2009 års Oscarsvinnare för bästa utländska film, och den här inblicken i en sida av japansk kultur man aldrig annars får se är en värdig pristagare.

Det börjar hyggligt. Efter en stund kommer en spännande stund. Däremellan och efteråt är det ungefär lika trist som sist.

Det känns lite underligt, att en film med Russel Crowe och Laura Dern ska ha gått mig helt förbi, jag hade inte alls hört talas om ”Tenderness” innan jag fick recensionsexemplaret i handen. En förklaring kan vara att det är en film som saknar något. Den är bra men någonting vitalt saknas.

Den här uppföljaren, en prequel, har väldigt lite gemensamt med första filmen. I ärlighetens namn är det inte mycket som ger ”Ong Bak 2” något värde överhuvudtaget.

Jag har tålmodigt recenserat de senaste filmerna med Wallander som gått direkt till DVD. Jag har uppskattat dem, de har hållit en jämn klart godkänd kvalitet. Fast även för jämnt kan bli tråkigt i längden och det är inte utan att det känns som om manusförfattaren håller med mig.

Första Crank var ett underhållande stycke action som slutar med att Jason Statham faller mot en säker död. Uppenbarligen blir han bättre, något jag inte kan säga om filmen. Huruvida det i sin tur är en bra eller dålig sak är faktiskt inte så uppenbart som man skulle kunna tro.

Då var det äntligen dags för sjätte och sista filmen i den här omgången, och den stora frågan på mina läppar var om de med tanke på det seriella stuket ska lyckas knyta ihop allting på ett tillfredsställande sätt. Svaret? Ja och nej, men jag känner mig åtminstone tillfredsställd.

Som vanligt dras i vi rätt in i händelsernas centrum, med en liten välplacerad kritisk spark uppåt, och det är en vetskap man som publik kan känna sig trygg igen.

Det är svårt att veta hur jag ska komma igång med den här recensionen. Det är svårt, för jag älskar Seth Rogen och vill helst inte ens koppla samman honom med den här dåliga ursäkten till barnförbjuden komedi.