Det börjar med ett vrål och slutar med en explosion. Okej, slutar med flera explosioner och däremellan exploderar det ännu mer. Om jag vore en mindre respektabel herre skulle jag påstå att ”The Expendables” är en väldigt explosiv rulle. Det kan låta som en negativ vinkling men dels var det här vad jag förväntade mig och ville ha, dels är den mer än så.

Ungefär precis där första ”Rec” slutar, är var uppföljaren börjar. Ett inte helt tokigt format som kan ge schysst resultat om man trots begränsning i tidsperiod och (som i det här fallet) plats för skådespelet lyckas variera sig ordentligt. Låta uppföljaren tillföra någonting nytt. Det misslyckats man med här.

Två tredjedelar in i filmen kommer jag att tänka på det, ordet som dök upp på videoomslag tillhörande b-filmer och pocketdeckare av motsvarande klass, som jag inte sett på många år men passar bra in som beskrivning på ”Case 39”. Ordet är mysrysare och känns passande för en spännande men harmlös och lite glassig rulle som denna.

Och nu är då äntligen slutet här, vi ställs inför den sista ridån. Nja, säker kan man förstås inte vara, ingen blir väl förvånad om en tredje omgång utannonserats. Om det här skulle vara det allra sista slutar det åtminstone på någon slags topp. Det är ju bra.

Det började med trailern. Det var första gången jag hörde talas om Darren Shans övernaturliga värld och jag tyckte det verkade lovande, kändes som ett ganska tydligt svar på ett annat filmbolags succé med filmatiseringar av vampyrböcker för en tonårspublik, fast bättre. Vilket visade sig vara ett väldigt korrekt antagande – från den onaturligt snygga förtextsekvensen var jag fångad.

En biografisk bit om mig är, att jag under cirka 1.5 år pluggade filmvetenskap i Växjö, och det var under den här tiden som jag först kom i kontakt med ”Rio Bravo”. För det är jag evigt tacksam, ty Howard Hawks vilda västern-skröna är ett av Hollywoods allra mesta mästerverk.

Det här med klassiker. Ibland har de dåligt rykte, man tror att de är klassiker bara för att en samlad filmvetarkår säger att de är det. ”Casablanca” är en klassiker för att den förtjänar det, tro inget annat.

Nyligen hade Ridley Scotts ”Robin Hood” premiär, en film jag varken sett eller har någon lust att se eftersom jag bortsett från en handfull tidiga verk inte är förtjust i regissören Scott. Däremot låter den oss påminnas om en cool legend och kanske får oss återbesöka, eller som för mig faktiskt för första gången besöka Errol Flynns mest kända, klassikern ”Robin Hoods äventyr”, ett tvättäkta äventyr från Hollywoods bästa sida.

Ännu en remake av klassisk b-skräck. Jag kan förstå att man är skeptisk men det har dykt upp några de senaste åren, ”Last House On the Left” exempelvis, som ändå är dugliga. Bättre än väntat utan att vara lysande. Det är i det facket som ”Stepfather” sorteras in.

Det finns filmer som man förstår varför de åker direkt till video. Jag såg ”Vice” för några veckor sedan och hade väntat mig får göra samma typ av sågning nu. Som tur var är ”The Goods” istället den där andra, mycket trevligare sorten, som man visserligen kan acceptera att den inte fick gå upp på bio här men som likväl är en riktigt kul liten pärla.

Nu presenterar vi, inte särskilt stolt, den nästa sista delen i den här omgången av fall för polisen i Ystad. Sista omgången? Man kan hoppas, för även om pilen pekar uppåt jämfört med de senaste filmerna, finns det inte någonting i mig som ser fram emot att se fler.

John Huston var en av de allra största regissörerna, det är tillräckligt att bara vissa titlar i hans resumé för att rysa till. ”The Maltese Falcon”, ”The Treasure of Sierra Madre” och ”Key Largo” är inget mindre än mästerverk och utmärkta exempel på varför jag älskar film. ”Moby Dick” hade jag dock missat och frågan står förstås om den når upp till nyss nämnda titlar. Nej, lyder mitt korta svar, men det kan ju bli bra ändå.

Med lågbudgetskräckisar vet man aldrig vad man får. När det handlar om en dylik från 2006 som inte har svensk videopremiär förrän fyra år senare är det extra lätt att vara skeptisk. Som tur är visar sig ”Mulberry Street”, en liten film om hur New York attackeras av onda råttzombier, istället vara en av de sällsynta pärlorna.

Jag tänker på ”Jättehajen”, en fantastiskt usel ”Hajen”-kopia (av rättighetsskäl förbjuden i USA), och jag tänker på den inte för att den är lik ”Vice”, utan att för att hajfilmen är något en grupp vänner med alkohol kan samlas och ha roligt till. Jag tänker på det, för jag har svårt att tänka med den mängd sprit som krävs för att göra ”Vice” sevärd.

Att ”Whip It” inte går upp på bio här i Svea Rike är en skam på torra land. Även om de inblandade namnen och uppmärksamheten på andra sidan Atlanten i sig borde ha gjort den given, är den dessutom mer än tillräckligt bra för att passa där. Utan tvekan bättre än det mycket som tillåts på våra vita dukar.

Välkommen till rymden, här kan ingen höra dig skrika och du kan aldrig vara säker på vad som döljer sig runt hörnet i den mörka korridoren. Är det då säkert att lägga ut pengar för att kolla in ”Pandorum”? Ja, det tycker jag, så länge du inte förväntar dig en ny ”Alien”

I Ystad mördas en man. Kurt Wallander (Krister Henriksson) sätter sig på fallet. Den här gången är det faktiskt inte han som ser sambandet ingen annan ser, utöver det är väl det mesta sig likt. Det är det alltid.