Det är inte helt lätt att diskutera ”Get the Gringo” utan att röra vid Mel Gibsons eskapader och kontroverser, speciellt när han nu är inblandad i manuset. Men jag ska försöka undvika det utöver denna blygsamma inledning, ty filmen förtjänar faktiskt bättre än att försvinna i dimman av verklighetens drama.

När Nicolas Cage går direkt till video betyder är det oftast en signal att hålla sig undan. Ibland, någon sällsynt gång ibland, kan det ändå visa sig finnas någonting riktigt underhållande och sevärt bakom omslaget. ”Seeking Justice” är nästan ett exempel på det sistnämnda. Men bara nästan.

Om man är intresserad av film är det svårt att inte ha hört talas om ”The Avengers”, och i ärlighetens namn var mina förväntningar, efter allt jag hört, knappast höga. Men ändå hoppas man att de dåliga vibbarna ska vara falska, att det bara är pretentioner som ställer till det, att filmen ändå ska leverera en mer än godkänd underhållning. Ibland händer det. ”The Avengers” är inte ibland.

Att ett filmbolag vägrar pressvisningar är vanligtvis ett hyfsat (läs: väldigt) dåligt tecken, man förväntar sig knappast några alltför vänliga ord. Antingen är min smak inte alls i linje med den stora allmänheten, eller så var mina förväntningar fruktansvärt låga, för nej, så jäkla dålig tycker jag inte den var.

Kampen mellan David och Goliat är klassisk av en bra anledning, och det är ännu bättre när vi får se varianter av den hämtade direkt ut verkliga livet. Men är den kampen tillräcklig för att driva en film, utan att ge det där lilla extra utöver det? Nästan. Bara nästan.

Det kunde gå åt vilket håll som helst. Å ena sidan gillar jag verkligen de båda manliga huvudrollsinnehavarna, å andra sidan har jag svårt för såväl kvinnan i matchen som regissören. Rent matematiskt borde det betyda femtio procents chans till en fungerande film. Men nej, precis som McG i sina beräkningar och beslut, räknade jag helt fel.

Här är vi igen, med en film baserad på en sann historia. Huruvida det stämmer verkar vara något de mer eller mindre lärda tvistar om, men svaret gör egentligen ingen större skillnad när nu resultatet inte behagar sticka ut.

När det började snackas om en film, ett Hollywooddrama med bra budget, med MMA som spelplan, var jag skeptisk. Är inte detta ett ämne för b-produktioner som enbart går ut på att se män slå sönder varandra? Men naturligtvis så är det som med alla filmer om sport, ett ämne jag i verkligheten är vansinnigt ointresserad av, det fungerar så länge det egentligen handlar om någonting annat. ”Warrior” handlar om två bröder.

När tredje filmen i vandrarhemserien landade på mitt bord, var det utan att ha sett någon av de två första. Frågan är om ”Hostel: Part III” klarar sig på egna ben. Utan att säga något om filmens kvalitet i övrigt, så klarar den åtminstone så mycket.

När det gäller film är jag beklagligt nog inte lättskrämd. Säger jag beklagligt för jag älskar alla de effekter rörliga bilder kan ha på människan, på mig. Objektet för denna text är heller inget undantag till detta men jag kan tänka mig att effekten hos andra är större. Bättre. För stämningen finns här, och för mig finns även annat.

Att ”Texas Killing Fields” är en oberoende producerad lågbudgetrulle märks, den har några tydliga drag gemensamt med filmer som jag framför allt brukar lyckas fånga på Stockholms filmfestival. Den skakiga kameran i ett försök, antar jag, att vibba av någonting dokumentärt, och den stilla, ödesmättade musiken, till exempel. Kanske hade jag ursäktat den för att falla in i precis samma stilistiska mönster om det hade varit en bra film.

Den korta speltiden, 50 Cents sporadiska voiceover och förklarande titelskyltar som endast ges till ett par karaktärer säger mig att här har en hel del klipp gjorts för att försöka rädda filmen. Det misslyckades.

Det är tio år sedan skräcksnubben John Carpenter senast släppte en rulle, den allt annat än hyllade ”Ghosts of Mars”. Har då tiden gjort honom gott? Har han hittat sin mojo igen? Både ja och nej.

Juletid. Inte min favorithögtid, om vi ska vara helt ärliga, och det ska vi ju. Annars kanske Jultomten kommer och tar mig. Vad menar du, han skulle aldrig göra så? Då har du inte träffat denna tomte. Lite mer blodtörstig och aningen mer underhållande än din vanliga gamla släkting.

#SFF11 – En gång i tiden började Olga Dykhovichnayas manus till ”Twilight Portrait” som en hämndhistoria.

#SFF11 – Det kunde man väl ge sig fan på, att mannen som gjorde ”The Isle” inte är helt stabil. Mentalt. När det kom fram att han levt i det där tältet i en stuga (du läste rätt) i tre år var min tanke att det var vad som drev honom till galenskapen men, ärligt talat, han var knappast stabil innan dess.

#SFF11 – Upplägget i ”Loverboy” är tankeväckande och intressant, socialrealism över en mycket verklig verklighet i dagens Rumänien. Män som lockar kvinnor till prostitution.