DreamWorks senaste parhäst med aliens och monster fortsätter spiralen nedåt i trytande fantasi. Karaktärsfattig och så gott som humorlös är det explosiv yta som vilar till grund, sånt som man kan köpa för pengar. Men som bekant byggs inga drömmar på de gröna sköna.

”Dumpa honom” spelar på ett klassiskt kort. Igenkänningsfaktorn är så tokhög att det blir pinsamt. I synnerhet för oss grabbar.

Vi är många som otåligt väntat på den. Några år, en rättstvist (Fox vs Warner Bros) och en sur Alan Moore senare är den här. Årets coolaste, maffigaste, mest imponerande… låt oss säga årets mest superlativsprängande film – ”Watchmen”.

Brendan Fraser säkerställer sin plats som familjeäventyrens konung. Något annat verkar han inte ha talang för. ”Bläckhjärta” är något kids lär älska, föräldrarna glömma och få resten av oss att sucka uttråkat.

Igenkänningsfaktorn är skyhög när Reese Witherspoon än en gång ger sig i kast med sin genombrottsgenre – familjekomedier. Flankerad av Vince Vaughn får Jennifer Aniston se upp. En ny komediqueen är i stan. Fast så var det ju det där med bra och dåligt…

Det finns inte mycket att komma ”tillbaka” till för Steve Martin, när han än en gång ikläder sig poliskostymen som mästerdetektiven Jacques Clouseau. ”Rosa Pantern 2” faller på sina överladdade skämt och överdrivna skådespeleri. Dags för avlivning med andra ord.

En bild säger mer än tusen ord, skulle med ”Seven Pounds” kunna översättas: en känsla säger mer än sitt innehåll. Regissören Gabriele Muccino låter handlingen stå över sina karaktärer. Men sedan är det ju också en film om de stora frågorna här i livet. Någon plats för detaljer finns det inte.

En debutfilm är en definitionspunkt, inte bara för sin regissör utan lika mycket för sina skådespelare. En början på något fantastiskt eller i värsta fall en kalkonartad punkt på en karriär. Med tanke på det är det svårt att önska sig en bättre start än ”I taket lyser stjärnorna”. Uppmärksammad, kritikerrosad och nu tävlar den i Berlins filmfestival.

Det mesta med ”Valkyria” är snyggt och påkostat, och även om Tom Cruise kräver sin tid att vänja sig vid, är det i slutändan inte hans fel. Bryan Singers passion till trots blir de nedgjorda förväntningarna nackskottet för ett högre betyg. Det här är mediokert.

Det är visserligen klyschigt men kramar trots allt i hjärtat hos en luttrad filmälskare. I taket lyser stjärnorna är en ny Fucking Åmål i 2008-års tappning. En avundsvärd långfilmsdebut.

Daggmaskar som dansar loss till discomusik. Ja, upplägget må låta något originellt men det här är en plan pannkaka så långt ögat räcker. EMD till trots.

Kate Hudson och Anne Hathaway skapar förskräcklig film i perfekt union. Att se en bitchfight har sällan varit så tråkigt. Bättre underhållning hittas nog på närmsta avsnitt av Ricki Lake.

Regissören Tomas Alfredson har slagit igenom stort. Så där stort som många bara kan drömma om. I synnerhet svenskar. Just nu skördar hans film ”Låt den rätte komma in” enorma framgångar runtom i världen. ”Stilfull”, ”Unik”, ”Ingmar Bergman”, är bara några av de synonymer som använts av annars luttrade filmkritiker.

Natalie Portman, Scarlett Johansson, Eric Bana, Kristin Scott Thomas. Ja vad mer kan man önska? Rollistan är glödhet och likaså är det här fantastiskt vackra och underhållande kostymdramat, de små felen till trots.

Tredje gången gillt är antagligen något som Frank Miller får hoppas på. För efter en miss som ”The Spirit” är det upp till bevis. Tills dess får fansen nöja sig med det snygga som finns att tillgå.

Sundance-festivalens mest uppmärksammade film åtminstone enligt pressmaterialet, är en ganska enkel teen-slasher med brittiskt trademark. Det satsas på sex, droger och våld allt i en dekadent blandning där den bisarra gore-twistade humorn håller ”Donkey Punch” flytande strax över medelmåttorna.