The We and the I 2012

Ett gäng High School-elever från Bronx åker buss hem efter den sista skoldagen innan sommarlovet. Undantaget ett antal korta mobilkamerafilmade sekvenser som visar det som en del av samtalen handlar om - förra helgens fest, det senaste samlaget - lämnar vi aldrig den här bussen, som utgör ett mikrokosmos av sociala hierarkier och mänskliga relationer.

Filmens kapitelindelning med titlar som "The Bullys" och "The Chaos" verkar inte tjäna något egentligt syfte eftersom fokuset böljar fram och tillbaka genom mittgången och gör till synes slumpmässiga nedslag hos de olika karaktärerna och grupperingarna. Från de högljutt stojande värstingarna längst bak i bussen som terroriserar medpassagerarna och tänder cigaretter via den utstötte dagdrömmaren i mittenpartiet som är hemligt förälskad i klassens snyggaste tjej till det homosexuella paret som sitter djupt försjunkna i allvarliga diskussioner längst fram. Känslorna skiftar mellan uppsluppenhet och besvikelse, förväntan och ilska, med regelrätta slagsmål som följd; det skrattas, skränas och positioneras socialt medan bussen makligt rullar fram i en sommareftermiddag som övergår till en kväll som innehåller tusen löften för de populära kidsen och inledningen på ett långt och ensamt sommarlov för dem som sticker ut för mycket.
 
Jag föreställer mig att den palett av karaktärstyper som syns i "The We and the I" har en så pass universell kvalitet att i princip alla som har varit tonåringar och gått i skolan kan känna igen sig, med vissa mindre justeringar. Den största skillnaden mot mina egna erfarenheter på buss 619 i Täby under nittiotalet är att ungdomarna på den tiden inte hade mobilkameror eller sociala medier att ta till som vapen i förtrycket av andra. Den här filmen visar på ett skrämmande sätt hur lätt det är att förödmjuka någon på digital väg, och påminner med all icke-önskvärd tydlighet om hur grymma barn, för det rör sig faktiskt om barn, kan vara mot varandra.
 
Gondry har i sin strävan efter dokumentär realism valt att arbeta uteslutande med amatörer som spelar tillspetsade versioner av sig själva och aldrig tidigare har stått framför en kamera - för att säkerställa autenticiteten i dialog och reaktioner har tonåringarna också på olika sätt varit involverade i filmens förarbete. Det snackiga och medryckande resultatet ligger närmre en tidig Spike Lee-film än ett "typiskt" Michel Gondry-alster. "The We and the I" kommer säkert av den anledningen att göra dem av hans beundrare besvikna som väntar sig ett nytt visuellt julbord à la "The science of sleep", eller som längtar efter att bli kliade i hjärnbarken på "The eternal sunshine of the spotless mind"-manér.
 
Andra lär imponeras över med vilken lätthet fransmannen skruvar ned de bländande anspråken och så att säga stannar på marken till förmån för en närstudie av gruppdynamikens karaktär, dess själva essens. Parallellt med det allmängiltiga porträttet av en grupp unga människor på tröskeln till framtiden kan man också ana en lågmäld kärleksförklaring till den sortens statsbild och kultur som den Brooklyn-baserade Gondry själv lever i.
Han lär väl vid något tillfälle under inspelningen - liksom man själv ofrånkomligen gör efter att ha sett "The We and the I" - ha frågat sig själv: "Vem var jag på den där bussen"?