Hobbit: En oväntad resa 2012

Äventyr Fantasy
USA
164 MIN
Engelska
Hobbit: En oväntad resa poster

Synopsis

"Hobbit: en oväntad resa" berättar om Bilbo Baggers resa för att återkräva dvärgarnas kungadöme Erebor som för länge sedan erövrades av draken Smaug. Under resans gång korsas hans väg av trollkarlen Gandalf Grå och plötsligt ingår Bilbo i en grupp bestående av tretton dvärgar som leds av den legendariska krigaren Torin Ekenskölde. Vägen mot dvärgarnas rike går via vildmarken, genom områden där orcher och troll härjar fritt.
Ditt betyg
3.5 av 2,788 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Jake Bolin

8 december 2012 | 22:01

Korta hjältar på långa startsträckor

Den första etappen på Bilbo Baggers resa känns, trots att man bokstavligt talat färdas genom höga berg och djupa dalar, märkvärdigt statisk. Undantaget en och annan cgi-orgie – visst har tekniken gått framåt men måste man därför mata på med två miljarder vättar så fort tillfälle bjuds? – så får man ett trivsamt matinéäventyr som dock sällan kommer upp i samma dramatiska nivå som Trilogin. Men spänningen accelererar efter hand, och Dame Edna gör oväntat ett gästspel som en goblin-kung med en testikelpåse på halsen. Bara en sådan sak.

Oavsett hur det går med mottagandet av Peter Jacksons jätteprojekt framöver och även om de två kommande "Hobbit"-filmerna skulle visa sig vara bottenlöst usla, så ska vi alla sända försynen en tacksamhetens tanke för att ingen har kommit på tanken att ge Radagast den Brune en egen film. Det är på vippen att han helt på egen hand sabbar den här. Jag har alltid applåderat Jacksons beslut att utesluta Tom Bombadill ur den första delen av "Sagan om Ringen"-filmatiseringen; denne gåtfulla karaktär, som spelar en oerhört viktig roll i den litterära förlagan, skulle i filmmediet med sina rönnbärsfilosofiska floskler och ohämmat naturromantiska hippieanda söva varje sund tittare och göra buskis av varenda scen han är med i.

Men Tom Bombadill framstår som sober och förnuftig bredvid Radagast den Brune, som i en lång sekvens i "The Hobbit" ger konstgjord andning - via en snillrik trollkarlsmackapär - åt en döende igelkott. Som heter Sebastian.

Till och med Gandalf verkar tycka att hans trollkarskollega är lite väl excentrisk, men ändå en hyvens kille. Saruman menar istället att Radagast den Brune, vars halva ansikte är täckt med fågelavföring och som förflyttar sig via en kanindragen släde, missbrukar svamp. Han säger det rakt ut, i en annars mycket allvarlig scen där han och Gandalf tillsammans med Elrond och Galadriel diskuterar vilka åtgärder som bör tas angående det faktum att en ond kraft har flyttat in i Mörkmården.

Den typen av scener, som går utöver grundmaterialet i boken "The Hobbit", är också symptomatiska för Jacksons ansats att redan här i den första filmen börja bygga ut berättelsen till att innefatta mer än bara dvärgarnas resa för att återta drakguldet och sitt hemland.

Tolkienpuritanerna kanske fnyser åt sådana tilltag, men taget i beaktande hur kort boken ifråga faktiskt är så är det nog nödvändigt - i denna första del tillryggalägger man exempelvis bara runt hundra sidor "The Hobbit" (detta är inte en spoiler då det faktum att Micke Persbrandts Beorn inte fick plats är välkänt) och risken för soppkok på en spik blir stundtals kännbar. Förutsatt att man lyckas knyta ihop det hela i slutet, och det finns ingen anledning att tvivla på att man skulle lyckas med det, så får man men jämnmod acceptera att kronologierna förskjuts och att Tolkiens barnbok blandas upp med element ur den grandiosa mytologi som han byggde i "Silmarillion" och senare verk

Problemet att det i "The Hobbit" saknas en rejäl antagonist ända fram till sent i historien, då den sluga draken Smaug får ta ordentlig plats, har man i denna första film löst genom att låta Dvärgledaren Thorin Oakenshield ha en nemesis i en två meter lång enarmad albino-ork. Det fungerar bättre än vad man tro, och överlag har man lyckats med att fånga den sträva charm som präglar de robusta dvärgarnas kultur. Däremot är man förvånansvärt slarvig med att ta tillvara på huvudpersonen själv. Martin Freeman får i långa partier bara reagera, snarare än agera, på alla tokigheter och hemskheter som pågår runtomkring honom, inte ens hans deadpan-uttryck kommer att hålla i tre filmer.

Men jag är å andra sidan nöjd så länge inte enda filmruta tillslösas bort på Radagast den Brune. Eller på hans igelkott, Sebastian.

| 8 december 2012 22:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
5
Väldigt bra 9/10. Men varför är det inte blod?
Läs mer
5
Ett visuell pärla som var än bättre på bio tack vare HFR och bra 3D. "Snyggare och mer medryckande än så här blir inte film för mig" skrev jag då och delade ut full pott. Hemma i biorummet är det visuella intrycket inte lika omvälvande, men filmen engagerar lika mycket när man låtit det gå lite tid mellan tittningarna. The Hobbit: An Unexpected Journey är en rak äventyrsfilm som presenterar de viktigaste karaktärerna direkt och lämnar dem sen aldrig. Efter en väldigt lång, men bra, presentationen av dvärgarna blir det full rulle ända tills eftertexterna rullar. Den långa introduktionen störde lite första gångerna jag såg filmen, men när jag nu sett trilogin ett par gånger så inser man de känslor dvärgarna har inför sina stundande månader tillsammans. Det är fint att både få presentationen av varje enskild dvärg och samtidigt se deras drömmar och hopp om vad som väntar. Efter det är jag helt begeistrad av äventyret jag får vara del av och Midgård är precis så levande och underbart fascinerande som i böckerna. Mötet med Gollum är magiskt. Visst, det finns plump humor, en korkad orchkung och överanimeratde karaktärer som ger känslan av att filmen riktar sig mer mot barn, men överlag blir inte film mer episkt än så här. Betyget har varierat genom åren, men för mig är den första delen av Hobbit också den bästa.
Läs mer