Stepfather 2009

Det inleds med ett förföriskt lugn, förutsägbart men fungerande, när titelkaraktären gestaltad av Dylan Walsh ("Nip/Tuck") gör sig i ordning för dagen och för ett nytt liv, tar sina resväskor och lämnar den döda styvfamiljen bakom sig. I ett köpcentrum får han snart kontakt med ännu en kvinna (den här är spelad av duktiga Sela Ward) och tycke uppstår. Hon för honom, och han för hennes familj, för familjen är alltid viktigare än allt annat och David Harris - som han kallar sig den här gången - gör allt för att hålla ihop den. Allt.

Jag uppskattar att Styvfarsan inte är någon planerare. Uppenbarligen vet han vad han vill, och han är tillräckligt skärpt för att försöka och lyckas undgå upptäckt under lång tid, han arbetar beräknande med att dölja sina spår (såväl gällande gamla identiteter som nya illgärningar). Han är däremot ganska långt ifrån att göra det perfekt, han måste ofta handla snabbt och improvisera, och jag ska inte säga att det skapar realism (det är inget ord som passar filmen) men det gör det hela mer spännande. Mer oberäkneligt. Åtminstone någonstans lite mer äkta. Speciellt när omgivningen tacksamt nog inte har Stora Skygglapparna på. Redan vid filmens början är polisen Styvfarsan på spåren, och personer kring det nya offret, nära familjen specifikt, inser snart att mycket inte står rätt till.

Styvfarsan spelas den här gången Dylan Walsh. Jag gillar honom, egentligen, och han är inte dålig här, men tycker inte han har rätta utstrålningen för karaktären. Lite platt. Aningen tråkig. Han är då rakt ingen Terry O'Quinn.

Fast jag ska undvika att göra några vidare jämförelser med den första "The Stepfather". Jag har sett originalet, om det är jag säker, men jag kommer inte ihåg särskilt mycket av den, även om jag tror remaken följer sin förlaga relativt troget och visst var väl historien, särskilt mot slutet, aningen mörkare den gången. Inte för att det egentligen ska ha någon betydelse, min fasta övertygelse är den att en filmatisering alltid ska kunna stå för sig själv, vare sig förlagan är en bok, serietidning eller annan film, och det gör tjugohundratalets "Stepfather".

Och helt i sin egen rätt är det här en duglig rysare, rätt spännande, lagom välspelad, som emellanåt blandar passande vuxenrysare med tonårsskräck (speciellt flickvännen känns som direkt hämtad från det senare) på ett underligt sätt. Jag antar att det, på gott och ont, kunde vara värre.