Mästerkatten (2011)
Animerat, Fantasy, Komedi, Äventyr
Dreamworks landar alltid på fötterna
Efter att ha pressat varje tänkbar dollar ur sin Shrek-franchise lanserar Dreamworks nu nästa kassako, och befordrar tidigare bifiguren Mästerkatten till kapten på den multimiljardskuta som man hoppas ska lämna huvudkonkurrenten Pixar bakom sig i ett moln av dollarsedlar.
Om att man inte precis har förhävt sig med manusarbetet skvallrar det faktum att ”Mästerkatten” från början var tänkt som ett direkt-till-dvd-släpp. Antonio Banderas lurvige lille gentlemannatjuv, jag syftar då på filmens titelfigur och inget annat, har ju tillräckligt med fans ändå, resonerade man kanske. Varför krångla till det och fördröja Box Office-symfonin med en utdragen manusprocess? För att riktigt försäkra sig om att ingen på Dreamworks behöver svälta har bolaget den här gången dessutom outsourcat delar av filmproduktionen till Indien. Och så blev det alltså ett biosläpp ändå. Den Dreamworks-anställde som kläckte den snilleblixten borde få en bonus!
Den lilla handling som ändå finns rör för övrigt just kläckta guldägg. Vår flamencodansande och oerhört stolte hjälte luras av sin gamle kumpan Humpty-Dumpty motvilligt med på ett våghalsigt uppdrag att stjäla den legendariska guldgåsen. Mellan de båda tvärhandshöga sagofigurerna finns det ont blod eftersom Humpty-Dumpty, eller Klumpe-Dumpe som jag antar att han heter i den svenskdubbade versionen, svek Mästerkatten för en massa år sedan. Är en försoning möjlig?
Med på äventyret finns också Mästerkattens kvinnliga motsvarighet, den eleganta och flörtiga Kitty Softpaws. Hennes röst görs av Salma Hayek, som verkar ha lika roligt som Antonio Banderas – men det är ändå just Humpty-Dumpty, ljudsatt av Zach Galifianakis, som stjäl showen. Det finns något förtjusande psykedeliskt över denna figurs minspel och olika själsliga nyanser, de mänskliga ansiktsuttrycken bildar tillsammans med den äggformade kroppen en sorts kongenial men samtidigt smått vansinnig helhet. I den bästa av världar skulle Humpty-Dumptys självbild undersökas i ett framtida, psykologiskt skräckdrama – jag tänker i stil med Polanskis ”Repulsion” – men ett sådant prospekt finns det förmodligen inga slantar i.
Jag tror att han går hem hos barnen också.
Chockartat nog fungerar också 3D-effekterna fint, och på det hela är allting naturligtvis oerhört snyggt, om än inte i klass med den stiliserade fotorealism som fick ”Rango” att sticka ut i genren.
En del av ”Mästerkattens” skämt faller platt till marken och några av de obligatoriska popkulturella referenserna känns sökta och daterade – ”First rule of Bean Club, you don't talk about Bean Club” – men tempot är friskt och karaktärerna tillräckligt charmiga för att hålla hela vägen. Och det gröna träsktrollet syns inte till någonstans. Ingen cameo, inget omnämnande. Betyder det att vi på riktigt kommer att slippa fler Shrekfilmer i framtiden? Man vågar nästan hoppas. Nu förbereder vi oss på fjorton ”Mästerkatten”-uppföljare istället.
