Luftslottet som sprängdes (2009)
Thriller
Succén som blev luft
Att luften gått ur en av Sveriges största filmsuccéer kommer väl knappast som en överraskning. ”Luftslottet som sprängdes" sätter punkt för Millenium-trilogin med nedslående resultat. Det här påminner om första bästa taskiga tevedeckare och som tittare kan man inte annat än att minnas Nils Arden Oplevs goda gamla kvinnohatande dagarna.
När Lisbeth Salanders (Noomi Rapace) plågor nu kommer till vägens ände borde man kunna förvänta sig actionfyllt stordåd, det blir visserligen action men knappast något stordåd. Daniel Alfredssons krona på verket har lämnat vår hjältinna på sjukhus, skjuten i huvudet. Där ligger även Zalachenko, hennes far. Men detta grekiska drama har inte gått obemärkt förbi männen i maktens korridorer. Gamla och skröpliga har de fortfarande sting i klorna och börjar intrigera i bästa farfarsstil för att stoppa inte bara Lisbeth utan även Mikael Blomqvist.
Om "Flickan som lekte med elden" kändes som en enda lång transportsträcka till det här, känns större delen av luftslottet som ett händelselöst vattentrampande. Utdraget, simpelt och inte minst tråkigt. Mastodontfilm i all ära men den dryga två och en halv timme vattengympa som bjuds känns alldeles i överkant, i synnerhet när allas vår favorit Lisbeth förminskats till ett sjukhuskolli.
Ett extra utrymme som satsas på biroller som tidigare bara skymtat förbi en annars så färgstark skådisduo. Här får kvinnoporträtt som Mirja Turestedt, Lena Endre och Annika Hallin ägna sig åt mer än bara kvinnogöra och det hade inte skadat att se mer av den varan men problemet ligger ju inte där.
Det som en gång var tv-serie kastar sina tydliga skuggor över en film som kanske borde förblivit just avsnitt i första bästa tv-kanal. Och visst kan förklaringen härledas till bristande pengar, tid och ja, allt jämfört med "Män som hatar kvinnor" men man kan inte annat än undra vad som skulle hänt om Nils Arden Oplev fortsatt att hålla i tyglarna.
Att regissören Daniel Alfredsson sedan fortsätter vältrar sig i tillbakablickar som vi redan sett oss mätta på, gör inte saken bättre. Här finns det mycket som klippsaxen missat och även om komplicerat inte är rätta ordet är "Luftslottet som sprängdes" helt klart en rörig film. Och med den brist på dynamik som råder i en film där utfyllnaden utgörs av ett ologiskt lappverk som så tätt pressade tycks kastade åt slumpen, är engagemang en bristvara.
Att succén skulle vara sprängd är kanske att ta i men här har det byggts mycket på luft, inte konstigt att det då börjar krackelera under alla förväntningar. Låt oss säga att det för vissa av oss bara existerar en och endast en Millenium-film.
