Looking for Eric (2009)
Drama, Komedi, Sport
Grådisig feelgood-film
Regissören Ken Loach trappar ner sin diskbänksdepression med en riktig Askungesaga om familj, kärlek och så klart fotboll i riktig brittisk anda. Mycket känns dock igen och ironiskt nog blir den lilla förnyelsen snarare en småtråkig upprepning där styrkorna likväl lyser igenom och håller en på plats i biostolen.
Stilen är omisskännlig, det är Loach vi talar om både till bildligt, regimässigt och vad gäller skådespeleri. Ett diskret hantlag ligger över filmen och skänker en ganska nedslående ton på en huvudsakligen nedslående historia.
Brevbäraren Eric (Steve Evets) hamnar i en fet depression. Med all anledning kan tyckas när hans samvete fortfarande pinas inför sin dotter och exfru som han en gång övergav och även får dras med två respektlösa styvsöner i hemmet. Det enda som tycks hålla honom uppe är fotbollen och när bollegenden Eric Cantona dyker upp i hans sovrum tycks psykosen vara ett faktum.
Ken Loach är inte direkt känd för sina övermuntra filmskapelser snarare blåser han nedslående rök i den bubbla som samhällsdebatten bitvis utgör. När han nu sadlar om till feel goodigare höjder är det visserligen ovant men med ett mysigt resultat.
Som karaktärsfilm byggs "Looking for Eric" på de flertalet okända skådespelarna som med finfina insatser skapar ett vardagsscenario som tangerar det verkliga. Eric Cantona känns helt perfekt med sin franska brytning och tillknäppta insats. Det känns alldeles extra med en dialog som utstrålar brittisk lågklass och för de som känner till Ken Loach är deja vun skarp och tyvärr då och då på gränsen till tråkig.
Men till stor del är det tack vare en försiktig humor som andas liv i en i övrigt stel och grå historia, som filmen efter en startsträcka lyfter. Det är svårt att få någon större sympati för en frånvarande make som Eric och desto mindre hans söner som tycks vara skummet på avskummet. Men i liket med sina tidigare verk tillför Ken Loach snart en sorgligare nerv som berör. Tvära kast kan tyckas men en balans som Loach med brittisk fingerfärdighet bemästrar.
"Looking for Eric" må nå en i hjärtat men inför fel publik är risken för en långdragen och tråkig filmupplevelse överhängande. Med vad som med Loach-mått-mätt kan kallas en Askungesaga filar han ner de allra jobbigaste kanterna i sina övrigt smått dokumentära stil. Det här kräver både sin tid och sitt tålamod men är värt sin tid, en grådisig feelgood-film.
