Lilla Anna och Långa Farbrorn 2012

"Lilla Anna och Långa Farbrorn" är tecknat så som det en gång var (och ju uppenbart fortfarande på sina håll är). Jag tänker inte skriva på gamla goda tiden, för det finns en hel del som idag är lika gott om inte till och med godare, men faktum är att de mindre barnen, 3-5-åringarna, har minst lika stor om inte större behållning av en tecknad film i detta "enkla" format, än av en dataanimerad ofta rörigare variant.

"
Lilla Anna" är en okonstlad liten film fast ändå väldigt skickligt animerad hela vägen, men med den skillnaden att det faktiskt ser ritat ut och det kan det få göra tycker jag. 
Filmen består av sex korta berättelser med en sammanlagd längd på strax under 50 minuter, vilket är precis lagom. Innehållet är varierande men hela tiden lite roligt, lite mer pedagogiskt och med mängder av pepp för våra små.

Det är som sagt lilla Anna som är den tuffa, den modiga, det är hon som vågar medan långa farbrorn fegar ur och sätter sig under bordet och gråter förtvivlat. Lilla Anna lär farbrorn det han inte kan och han kan knappt nåt, men lär sig! Hon uppmuntrar honom så han vågar och är den som driver handling och händelser framåt, vilket jag alltså finner mycket upplyftande som vuxen och kvinna.

Det är ett omaka kompispar de två, men vad gör det? Inget, för man kan vara kompis med vem man vill. Visst misstänker jag att en verklighetens lilla Anna hade packat ihop och dragit efter elfte känslostormen vår dramaqueen långe farbrorn bjuder på, men i denna trevliga och pedagogiskt korrekta fina film står hon tålmodigt kvar vid sin skrajsne kompis sida och hjälper honom upp även den tolfte gången, vilket faktiskt känns mycket bra.
Samtidigt kommer ändå stundvis också farbrorns längd väl till pass när någon ska lyftas över en extremt trafikerad väg eller en annan räddas från ett berg så deras olikheter till trots kompletterar de varandra väl.

På pressvisningen sitter en eller två förskoleklasser klasser på raderna bakom mig och de små barnen kiknar emellanåt av skratt. Andra stunder kommer de med förslag och uppmaningar då filmen bjuder in dem till att gissa vad det ska handla om och självklart är de med på noterna direkt. Att långa farbrorn trillar ur kojan eller att saker ramlar på hans huvud är höjden av humor blir högljutt tydligt, liksom att även farbrorn själv i sina svagaste stunder är helt tokigt rolig, men då det är en onaturligt lång och gnällig gubbe som är ängslig känns det helt ok att de meterlånga i publiken fnissar åt hans feghet.

Att höra de ivriga och glada rösterna därbak höjer min upplevelse av filmen och jag slappnar själv av och släpper också min egen långa-gubbighet och börjar flina till det mesta som barnen tycker är kul. För i rätt miljö är det ju riktigt roligt när någon fiskar upp ett dragspel istället för en fisk.