Kautokeinoupproret 2008

Nordnorge 1852. Den samiska befolkningen i byn Kautokeino har utmanövrerats av handelsmannen Carl Johan Ruth (spelad av Mikael Persbrandt). Han har monopol på handeln i byn och lockar männen till fördärvelse genom sin spritservering. Han backas upp av den lokala prästen och byns dömande polis - länsmannen.

Bland ångorna i spritstugan återfinns den tragiske Mathis, som efter ett antal dagar under ruset inte kan lösa sina skulder till Ruth. Mathis vägrar betala, Ruth vägrar ge kredit. Konflikten är ett faktum.

Bara att få se en nordisk periodfilm är få förunnat. Att den dessutom bjuder på så starka, men samtidigt kalla människo- och naturporträtt är något av en upplevelse. Denna nyskaparglädje i de vintriga scenerierna för faktiskt tankarna tillbaka till något så avlägset som den nordiska stumfilmstiden. En tid då de frusna filmländerna här uppe i norr regerade filmkonsten.

”Kautokeino” är i grunden ett lågmält religiöst drama, med livfulla inlägg kring den kristna arvsynden och om ångerns så betydelsefulla roll i 1800-talets högmoraliska Norden. Men det är samtidigt inte svårt att se den som en rätt häftigt thriller – i samisk 1850-tals miljö! Snacka om utmanande.    Givetvis finns det maskor i det vackra nätet. Människoödena och naturens strålande uttryck ger mycket att fundera över, men våra svenska storstjärnor fallerar. Mikael Persbrandt och Michael Nyqvist (i rollen som frikyrkofader) är fullständigt malplacerade. Det är skrämmande svårt att acceptera och föga trovärdigt. Deras agerande och repliker studsar direkt från manus in på den vita duken. Det finns inget liv, inget uttryck. Det känns uppenbart att de endast finns där för att säkra en kommersiell potential.

Filmens egentliga verklighet är förstås betydligt mer spännande; de för den svenska biopubliken så okända skådespelarna i huvudrollerna har ansenligt mer pondus än de svenska superstjärnorna. Genom dessa får vi faktiskt ta del av dessa livgivande skildringar av samernas vardag. Och i en spelfilm dessutom som faktiskt försöker slå sig fri från politiska ståndpunkter och propaganda. Det är ärligt och riktigt, riktigt bra.

”Kautokeino” lever mycket på sina överdådiga sagolandskap och sin förmåga att inte på förhand döma ut eller favorisera. Givetvis är det en frustrerande känsla att inte kunna ställa sig på endera sidan eller känna sig fullständigt positiv till någons kamp. Men för filmens del är det både passande och önskvärt; det finns ingen som är helhjärtat god eller alltigenom ond. Och det är därför som ”Kautokeino” står i ut det nordiska filmlandskapet; som en kall och grå men ändå så livfull filmberättelse.