En gång i Phuket (2011)
Komedi
En svala gör ingen sommar
En svala gör ingen sommar, lika lite som ett par, tre roliga idéer förmår lyfta "En gång i Phuket" över dussinkomedins uttjatade domäner. Hade den kommit från USA så hade Ashton Kutcher spelat huvudrollen och det fullkomliga fiaskot varit nära. Riktigt så illa blir det inte eftersom Peter Magnusson är både roligare och charmigare än Kutcher.
Sven (Peter Magnusson) ruttnar på sitt jobb som karriärcoach och drar, efter att ha inspirerats av en självförverkligande barndomsväns plötsliga död och en het norska, till Thailand för att skriva den stora Romanen - som tidstypiskt nog ska handla om manlighetens kris i det begynnande 2010-talet - och för att leva livet. Varken det ena eller det andra visar sig vara särskilt enkelt, speciellt inte eftersom han på plats drabbas av den stora kärleken och tvingas navigera sig fram genom labila dykinstruktörer och en uppsjö helt crazy missförstånd. Ordvalet "helt crazy" är högst medvetet i sammanhanget, för det är den sortens skämt som serveras. Förvecklingar av typen "Omgivningen tror att han ligger med sin lillasyster fast han egentligen inte gör det", crazy, crazy.
"En gång i Phuket" börjar som en smårolig men oerhört konventionell historia om att kapa förtöjningarna med den grå vardagen och sätta sig själv på spel, men blir vad det lider oförmögen att dölja det faktum att manuset är för tunt. Framme vid tredje akten kollapsar berättelsen fullkomligt, varpå den desperat försöker rädda sig upp på substansfyllt land - tyvärr består den enda livbojen till hands av ett knippe saftiga klyschor från den romantiska komedins välfyllda katalog. När alla cirklar tvångsmässigt ska slutas i finalen får både logik och värdighet stryka på foten. Vid ett par tillfällen vrider jag på mig som en rodnande metmask.
Här bjuds på en del roliga replikväxlingar och dråpliga scener där både Peter Magnussons och David Hellenius komiska tajming utnyttjas väl, och "En gång i Phuket" kommer inte att ha några svårigheter att hitta till samma publik som älskade "Sommaren med Göran" och "Hey Baberiba". Det är observationshumor som driver med samtida fenomen på ett många gånger pricksäkert sätt, men som sannolikt inte hade släppts igenom om inte ovan nämnda produktioner hade banat vägen och etablerat duons varumärke. Förvånad blir man bara över musikvalet som till största delen består av amerikanska kärlekslåtar av "klassiskt" snitt. Medvetet ironiskt eller uppriktigt? Skär sig gör det i alla fall, det enda i filmen som går utanför det absolut förutsägbara.
