Bröllopsfotografen 2009

Värmland, Björn Starrin, Tuva Novotny och så klart Kjell Bergqvist. Ja, det är minst sagt ett kärt återseende på flera sätt än ett när Ulf Malmros bjuder till bröllop i sin nya film. Och de av oss som minns "Smala Sussie", "Den bästa sommaren" eller varför inte tv-serien "Mäklarna", kommer att känna igen sig med varm förtjusning.

Robin (Björn Starrin), en aspirerande fotograf, tar sig till Stockholm för att skapa sig den karriären han så hett önskar sig. Det är ju i storstan man lyckas, inte i någon mossigt granbeklädd landsort. Problemet är just att Robin med sitt svartfärgade här, sin gothstil och bredspacklade värmländska tycks snubbla över varenda norm och social kod som gäller nere i fjollträsk. När han så landar ett gig att fota på ett överklassbröllop är det bäddat för katastrof.

Det faktum att historien om än ytligt har en sorts sanning i sig, gör "Bröllopsfotografen" snäppet intressantare och visst är det roande att sitta och gissa vad i Robin som egentligen återspeglar sig i Ulf Malmros själv. Visserligen har storyn i sig inget originellt över sig där kontrasten mellan landsort och storstan ställs på sin spets, men det är kul.

Dråpligt slagfärdig humor med en överraskande allvarsam underton där leksamma men likväl bitska sparkar riktas mot både höger och vänster, arbetarklass som överklass. Johannes Brost är underbar som svinig stroppgubbe medan Björn Starrin föddes till att spela sin roll med risk för framtida typecasting. Allra främst Kjell Bergqvist som är smått genial som avdankad skådis. Gripande, älskvärd och rolig. Att Ulf Malmros tänkte på sin ständige vapendragare när han skrev manus råder det ingen tvekan om.

Bitvis närmar sig "Bröllopsfotografen" de där klyschverken som vi så ofta ser i svensk film, rom com toppat med lyckliga slut men lyckas träffsäkert väja in på nya spår och därmed slå undan benen för i alla fall mina fördomar. Vi svenskar är ju inte direkt bortskämda med orädda komedier som oförsynt lockar till skratt.

"Bröllopsfotografen" är inte direkt nyskapande, snarare välskapande. För det är så här bra svensk film kan vara om det vill sig väl och att Ulf Malmros är en av Sveriges skickligaste regissörer i sin genre, delvis dramakomedi, råder det inte stor tvekan om.