Belleville Baby 2013

Tio år har passerat utan ett knyst från Vincent - ett ex som spårlöst försvann under deras livade romans i Paris. Mia har nu barn och man i Sverige men ett omtumlande långdistanssamtal tar henne tillbaka till tiden då hon var bosatt i det 20:e arrondissemanget och avslöjar var den gamla pojkvännen faktiskt tagit vägen, att han suttit inlåst bakom galler och bom.

Minnen spelas upp i revy och känslor brusar upp till ytan; det är som att bläddra i ett gammalt fotoalbum. Engberg verbaliserar dagboksanteckningarna till de flyktiga, korniga bilderna med en ode till den tragiska legenden om Orfeus och Eurydike. Enligt grekisk mytologi ska Orfeus ha åkt till dödsriket i underjorden för att hämta tillbaka sin kära nymf men ett brutet löfte till Hades gör att han förlorar henne för alltid. Konnotationerna är många: Mia har alstrat ögonblicken som ögat registrerat under åren och bildat en kristall med bilder av det där Bonnie och Clyde-paret i media, Florence Rey och Audry Maupin, upploppen i staden och Vincent, när han rakade sig framför spegeln.

"Du är en kolonisatör", säger han i ett samtal, och syftar på hennes vilja att förvandla deras historia till konst. Klasskillnaden är oundviklig men Engberg filtrerar inte bort ofördelaktigheten och baserar inte allt på egen utsago - hon ger honom rösten, fast han ihärdigt stretar emot.

Det verkar som att dokumentärer av hög sanningshalt är att föredra om man tittar till kritikernas favoriter. Sarah Polleys släktforskande i "Stories We Tell" som nyligen nått svenska biografer togs emot med förtjusning och "Belleville Baby" har fått ovationer under kringresandet på festivaler. Mia Engberg ställer sig, precis Chris Marker med essäfilmen "Sans Soleil", frågan om hur man gestaltar minnen. De där ömtåliga, ingraverade och abstrakta sakerna som lagrats hjärnan, och svarar med kraften i språket, super 8-film och en ovanligt långsam bildhastighet. Trots att tillgången till material varit mycket begränsad då en av huvudpersonerna i fråga inte velat medverka är filmen fortfarande känslosam och blottande, med ett vackert konstaterande om att var historia är unik.