Young Royals 2021-

En tonårsserie om den svenska adligheten är en premiss som i mycket tycks helt ur tiden, vilket naturligtvis fångade mitt intresse.

 

”Young Royals” utspelar sig på den fiktiva internatskolan Hillerska dit unge prins Wilhelm flyttas efter en incident som orsakat smaskiga skvallertidnings-rubriker. Likt förväntat inleds dialogen med några ”fuck” och ”fucking”, som för att klargöra att det är en inhemsk produktion. Här väcks min skepticism som sedan stadigt växer med Wilhelms trendiga 90-talslook och försöket att återskapa en svensk kopia av det champagne-doftande New Hampshire. Det blir tydligt att skaparna är medvetna om konkurrensen från landet i väst. Och därför siktar högre än de lyfter.

Den amerikanska flörten förstärks av den ”Glee”-inspirerade kören som välkomnar Wilhelm med en silkeslen soulversion av ”It Takes A Fool To Remain Sane”. En kärlek som ytterligare förstärks av det hippa soundtracket, introduktionen av hemliga sällskap och roddklubbar. Likheterna med liknande tonårsserier är många, däribland askungekonceptet. För att den socioekonomiskt gränslösa förälskelsen ska kunna fatta eld har serieskaparna tagit in ett ”externt” syskonpar. Dessa tillåts inte bo på skolan utan är elever på nåder av stipendier och stiftelser.

Manuset lever till stora delar på sitt effektiva känsloarbete. Det är också här serien till trots så smått briljerar. Särskilt Edvin Ryding, prins Wilhelm, och Omar Rudberg, externen Simon, imponerar stort. Magi uppstår i samma stund som deras blickar möts. Deras insatts väger till stora delar upp det självklara upplägget och de kopierade inslagen. Det är också deras romans som får ”Young Royals” att sticka ut. Serien vågar även kasta nytt ljus på vissa standardiserade inslag som exempelvis alltför vältränade tonårskillar. Här får vi se dess baksida och den potentiella sårbarhet som ligger bakom. Mående har fått en avgörande plats i serien, och det faller för det mesta väl ut.

Dock är det något svårt att acceptera Wilhelms offerroll. ”Att vara prins är inget straff”, men manusförfattarna har valt en vinkel som ständigt visar på hur synd det är om prinsen. Det blir uppenbart att privilegier och status inte befriar oss från ångest. Men eftersom hela vårt system bygger på att vi ska försöka uppnå det Wilhelm har (kändisskap och rikedom utan närmare ansträngning) blir det märkligt att köra allt genom detta martyrfilter utan att ifrågasätta systemet. Mer än på det uppenbara sättet genom att visa på skammen som medföljer fattigdom.

 

Frågeställningar kring monarkins varande får i stället helt ge vika för den intensiva tonårsförälskelsen. Något som kan tyckas märkligt eftersom man trots allt valt att belysa rojalismen. Det är som att serieskaparna kämpat mellan att följa en ”Netflix-mall” och att hålla sig till sin egen prägel.

Koncept som att ”vara lojala mot monarkin” upplevs också otroligt ur tiden. Kungahuset var troligen exotiskt vid pitchandet av ”Young Royals”, men att som premiss ha en form för medfött kändisskap med privilegier där serien helt undviker att ställa frågor kring dess fortsatta existens är ändå märkligt år 2021. Tur då att förälskelsen är så stark att jag inte helt kan värja mig för dess kraft.