We Are Who We Are 2020

Den italienska regissören Luca Guadagnino har de senaste åren bjudit oss på såväl kärleksdramat “Call Me By Your Name” som den bisarra skräck-remaken “Suspiria”. Nu ger han oss sin första TV-serie, som inte är något mindre än en snygg och balanserad blandning mellan just det vackra och det skruvade, i detta fall representerat genom ett ungdomsdrama. 

I serien möter vi först och främst Fraser Wilson (Jack Dylan Grazer), en karismatisk fjortonåring som ännu söker efter sig själv och sin plats i världen. Han har precis lämnat New York för att flytta in på en militärbas i Italien med sin mamma Sarah (Chloë Sevigny), som är ny överste på basen, och hennes fru. Väl på plats i denna speciella miljö är Fraser från början ganska vilsen. Han kommer dock att finna en slags räddning i Caitlin (Jordan Kristine Seamón), dottern en grannfamilj som har bott på basen en längre tid. 

Det band som utvecklas mellan dessa två är till stor del bärande för serien. Likt Fraser brottas även Caitlin med en inre kamp när det kommer till sin identitet. Men när de är med varandra kan de vara precis den de själva vill vara, och i detta blir de som varandras trygga punkt. Såväl som att kännas väldigt genuin utstrålar deras relation en sprudlande lekfullhet, och de kniper snabbt en plats som av mina nya favoritdynamiker. 

Utöver detta så ryms dock ett flertal andra intresseväckande karaktärer, både bland de yngre och de vuxna, tillsammans med ett antal spännande och minst sagt speciella relationer. Framförallt Fraser och Sarahs mor-och-son-relation kan vid många tillfällen upplevas som ganska tvistad, och en nästan absurd atmosfär är återkommande vid flera tillfällen under seriens gång. Medan saker i sina stunder kan upplevas som ganska skruvade känns det samtidigt som en rimlig representation av hur omtumlande dessa år i livet kan vara, och sett ur den synvinkeln lyckas man mycket bra. 

För att gå vidare till de tekniska och visuella delarna, så är även dessa väsentliga för att göra serien till det speciella den är. Här finns mycket att lyfta fram, från de många olika miljöerna och det snygga fotot till kostymerna och faktumet att flera av de unga personerna låts vara osminkade, och faktiskt ser ut som riktiga tonåringar. Och vare sig det gäller öppningstitlar eller kameraspråk fortsätter man att hitta på något nytt. Konventioner utmanas, likaså ens eget tålamod ibland, men det blir aldrig tråkigt. 

Den struktur och tidslinje som avsnitten följer kan eventuellt uppfattas som något ojämn, men det måste inte sägas i negativ bemärkelse. Medan de första två avsnitten utspelar sig i princip helt parallellt så färdas vi sedan snabbare i tiden, där sommar hinner bli kall höst under de senare avsnitten. Det är dock en uppdelning som känns logisk för hur vi ska lära känna och sedan stanna med dessa karaktärer. 

Vad som också bör lyftas fram är hur serien förhåller sig till frågor om identitet. Den slår undan idéer om att behöva placera sig själv i olika fack, lite på samma vis som man vill gå utanför ramarna med det estetiska. Precis som titeln säger så blir lärdomen helt enkelt är vilka vi är, och att vi ska ha rätt till tryggheten att vara den personen. Dessa budskap känns på något sätt inte framtvingade, utan det följer med som något fullkomligt naturligt. 

Nyskapande och komplexa ungdomsskildringar må vara något som fortsätter dyka upp på flera håll, däribland förra årets HBO-serie “Euphoria”, som man onekligen lär jämföra “We Are Who We Are” en del vid. Men Guadagninos serie kommer definitivt med något nytt till denna scen, genom att vara unik i sitt uttryck men ofta väldigt ärlig och äkta i det den berättar. 

För den som var ett fan av Guadagninos “Call Me By Your Name” så går det inte heller att låta bli att dra en hel del paralleller, exempelvis när det gäller de italienska miljöerna eller den snabbt klingande pianomusiken, samtidigt som Frasers karaktär – underbart gestaltad av Jack Dylan Grazer – definitivt kan liknas vid Elio Perlman. Att stämningen på sina ställen är väldigt bekant känns värmande på ett sätt, men det upplevs inte som en upprepning, då den mer moderna tappningen får det att kännas som något helt nytt på samma gång.

Det som i slutändan hjälper till att lyfta “We Are Who We Are” till ett toppbetyg är faktumet att den inte vill lämna mig. Jag återbesöker scener, kollar mängder av intervjuer med de inblandade, låter Devonté Hynes kompositioner gå på repeat i hörlurarna och bär med mig Fraser och Caitlin i mina tankar. Som den ganska udda serie den är så kommer den vara långt ifrån allas grej, men för ett flertal tittare – även de som själva inte varit bosatta på just en militärbas – lär den i princip vara som att hitta hem.