Vikings: Valhalla 2022-

Harald Sigurdsson (Leo Suter) är prins av Norge och barnbarn till Harald Hårfager. Han planerar en massiv hämnd på den engelska kungen Ethelred II efter en skoningslös attack. Tusentals vikingar från hela Norden samlas för att tillsammans anfalla London. Samtidigt som hotet om ett religiöst inbördeskrig bland kristna och asar blir allt större.

 

Mycket har förändrats i Kattegatt sen vi var där sist. Men det är också mycket som är sig likt. Det är spännande att introduceras till alla nya karaktärer och se dem röra sig i bekanta miljöer. I början strösslas det dock mycket med namn och referenser från originalserien. Vilket är kul, men blir rätt tröttsamt i längden. Men tack och lov trappas det ner efter de första avsnitten och serien försöker stå mer på egna ben.

 

En stor aspekt av serien är den religiösa konflikten som har uppstått mellan vikingarna. Kristnandet av Norden var en lång process som tog flera hundra år, och det märks att man nu har kommit en bra bit på vägen. Nu är det nästan lika många kristna som asar bland vikingarna. Till skillnad från i "Vikings" där nästan alla fortfarande trodde på Oden, Tor och company. Utan tvekan är det en spännande utveckling i historien som vi får ta del av. Den religiösa delen är något de gärna får utforska mer i framtiden. Ett fullskaligt religiöst inbördeskrig i Norden skulle vara otroligt intressant att se.

 

Ett av de stora problemen med "Vikings: Valhalla" är själva handlingen. Några avsnitt in i serien blir det väldigt tydligt att storyn bara är en massa återupprepningar. Någon vill hämnas på någon, ett land ska invaderas, en by är under attack och några karaktärer byter sida och så vidare. Så i grunden bjuder serien egentligen inte på något nytt. Det känns som att skaparna har hittat en form som de tycker funkar och som de trivs med. Varför laga något som inte är trasigt?

 

Många av karaktärerna känns rätt platta i början, och är mest som vandrande muskler med namn som uttalas på ett roligt sätt. Men efter ett tag börjar de få lite mer kött på benen och man börjar faktiskt bry sig om dem. Skådespeleriet är ganska styltigt ibland, och har nog mycket att göra med den här märkliga dialekten som alla pratar. Frida Gustavssons (som spelar Frejdis Eriksdotter) svenska dialekt lyser igenom starkt i många scener. Hon har ett nästan svengelskt uttal ibland som gör att det lätt blir komiskt och lite cringe. Då föredrar jag nog hellre “Vikings-dialekten”. Lite överspel förekommer också här och där. Mest från prins Edmund (Louis Davison). Men det är inget som stör särskilt mycket.

 

"Vikings: Valhalla" bjuder onekligen på både både högt och lågt. Avsnitt 4 är bland det bästa jag sett i en tv-serie i allmänhet och i "Vikings" i synnerhet. Samtidigt som många andra avsnitt lämnar mycket att önska. Den här gången kommer nog tyvärr inte våld, sex och testosteron i överflöd räcka för att hålla spinoff-serien vid liv särskilt länge till. Men det ska ändå bli intressant att se hur det artar sig, och vad som kommer att hända i kommande säsonger. Det tog ändå ett bra tag för "Vikings" att ta fart på riktigt och bli väldigt bra. Frågan är bara om vi orkar vänta så länge en gång till.