The Office 2005-2013

Komedi
USA
22 MIN
Engelska
The Office poster

Synopsis

Följ med chefen Michael Scott och hans kollegor Dwight, Jim, Pam, Ryan med flera på kontoret hos pappersföretaget Dunder Mifflin i Scranton, Pennsylvania, när de stjäl kunder, sätter dit medarbetare och helt enkelt beter sig illa. Amerikanska versionen av den brittiska tv-serieförlagan med samma namn.
Ditt betyg
3.8 av 396 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
SÄSONG
1
2
3
4
5
6
7
8
9
SÄSONG 1
SÄSONG 2
SÄSONG 3
SÄSONG 4
SÄSONG 5
SÄSONG 6
SÄSONG 7
SÄSONG 8
SÄSONG 9
01
Pilot
2005-03-25
02
Diversity Day
2005-03-30
03
Health Care
2005-04-06
04
The Alliance
2005-04-13
05
Basketball
2005-04-20
06
Hot Girl
2005-04-27

Recensent

Viktor Jerner

19 juni 2014 | 03:00

En mer amerikansk version, helt enkelt

UK blev USA, subtext blev text och Gervais blev Carell när den brittiska mockumentär-serien "The Office" fick en amerikansk remake. Ibland lyckas den komma upp i originalets oerhörda kvalitet, men oftast inte.
Det kontor som titeln syftar på tillhör det fiktiva pappersföretaget Dunder Mifflin och ligger i den lilla hålan Scranton i Pennsylvania. Chefen för denna nästan obetydliga del av företaget – Michael Scott (Steve Carell) – försöker övertyga oss tittare om att allting går som på räls, vilket vi snart inser att det inte gör på något plan. Michael är en infantil och smått IQ-befriad ledare, de anställda har diverse små ”krig” de utkämpar mot varandra och det är sällan man ser en människa som faktiskt gör sitt jobb. Hotet om nedskärningar känns av i luften och det räcker med tio minuter på Scranton-kontoret för att veta att det är de som ryker först om det väl går så långt. Det är kaos, helt enkelt, och mitt i detta kaos hittar vi oss själva.
 
Likt i den brittiska förlagan har man nämligen pricksäkert lyckats skildra ett antal karaktärer som vi alla känner sedan tidigare. De finns i våra liv, varje dag. Kanske ser man sig själv där i Scranton, eller någon annan i ens närhet. Den kompetenslösa ledaren, den överambitiösa nörden (Rainn Wilson), den karismatiska prankstern (John Krasinski), den tystlåtna receptionisten (Jenna Fischer), den pryda kattfanatikern (Angela Kinsey), den matglada latmasken (Brian Baumgartner), etc. Visst, det är kraftigt överdrivna och satiriska representationer, men det ligger ändå mycket i dem. Man kan relatera till det, vilket gör att man känner sig delaktig och investerad. Vissa av karaktärerna är direkt tagna ur den brittiska versionen, vissa är hybrider och ett fåtal är helt nya kreationer.

Man kan också relatera till den känsla eller "aura" som serien satiriserar. Alla har kanske inte haft ett blekt nio-till-fem-jobb som man allra helst vill fly från så snabbt som möjligt, men vem har inte någon gång hamnat i en riktigt dysfunktionell grupp? Det mockumentär-format som serien använder är ett perfekt val när det gäller att skildra just detta, då vi får en känsla för hur karaktärerna interagerar med varandra samtidigt som vi hör vad de själva har att säga i personliga intervjuer. Humorn är överlag härligt torr och pinsam, även om den inte riktigt vågar gå hela vägen med ironi, sarkasm och subtilitet som i originalet. Det som hanterades mer mellan raderna i England tas upp till ytan och görs tydligare i USA, vilket är lite synd.

Det finns dock djup även här, som exempelvis hittas i relationen mellan receptionisten Pam (Fischer) och säljaren Jim (Krasinski). Vi får följa med på deras romantiska utveckling under alla nio säsonger, och det är en av seriens största behållningar. Både upp- och nergångar skildras, ofta med överraskande allvar och tyngd. Vi får också lite oväntad svärta i Carells Michael Scott-karaktär som på tragikomiskt vis ständigt får hantera sin egen dumhet. Carell är också den skådespelare som lyckas göra allra mest med sin karaktär, han passar som handen i handsken och utnyttjar sin komiska timing till fullo. Skådespeleriet håller stabil kvalitet rakt igenom, men vissa sticker ut lite extra likt Carell. Exempelvis Creed Bratton (vars karaktär har samma namn) är en som känns väldigt minnesvärd när man tänker tillbaka på det. Skönare karaktär får man leta efter.
 
Allt som allt är "The Office" en väldigt lyckad komediserie på många plan, men samtidigt plågad av ojämnhet och andra brister. Man har ständigt den vassare brittiska versionen i bakhuvudet och jämför med den, vilket är orättvist tillika ofrånkomligt. Främst handlar det nog om smak, antingen föredrar man den mer cyniska David Brent eller den mer lättsamma Michael Scott, den förstnämnda träffar mest rätt hos mig. Serien blir dessvärre sämre ju längre in man kommer också, mycket på grund av att vissa essentiella delar faller bort i de senare säsongerna. Det märks tydligt att idéerna blir allt mer återanvända och urvattnade, vilket gör att strax över 200 avsnitt enkelt hade kunnat halveras. Då hade vi också haft en bättre och mindre turbulent serie att se tillbaka på.
| 19 juni 2014 03:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
5
Tillsammans med Friends och Parks and Recreation är detta en av de bästa komediserier som gjorts. Första säsongen är lite trevande men sen blir det superbra. Visst, de sista två säsongerna efter att Steve Carell lämnat tappar ngt i kvalitet men serien avslutar ändå starkt. Engelska originalet är också bra men det är lite svårt att jämföra en serie med 14 avsnitt och en med 201 avsnitt. Hade jag varit tvungen att välja så hade jag valt den amerikanska versionen alla gånger.
Läs mer
5
Ja, den blir svagare under andra halvan. Ja, den kan vara lite too much ibland. Ja, det tog lång tid innan jag faktiskt fastnade. Men nu när de släpptes på Netflix började jag från början och verkligen gav serien chansen. Och jag bingade ALLA nio säsonger. För den amerikanska versionen av The Office är baske mig världens bästa komediserie. Alla avsnitt håller inte Seinfeldklass, men grundhistorien väger upp med råge. För här bryr man sig om karaktärerna. Man gläds med dem, lär sig älska dem och längtar till nästa avsnitt. När sista säsongen rullat klart finns det något man tycker om hos varenda person på Dunder Mifflin. Och det är en bedrift av manusförfattarna. Att de lyckas fortsätta även utan Steve Carell är en smått heriosk insats av övriga rollinnehavare. Det blir lite ojämnare, men samtidigt ges det mer tid åt de tidigare sidokaraktärerna som får visa mer av både styrkor och svagheter. Och det är de värda. Serien lyckas med något få andra serier lyckats med; att runda av och avsluta varenda storyline som lagts ut under alla dessa år. Genidraget att göra det ännu mer meta och blanda in dokumentären och fotograferna ger våra älskade karaktärer en chans att själva reflektera över allt som hänt. Man låter även avslutningen spänna över flertalet episoder och ger gott om tid att låta både karaktärer och tittare ta in det som hänt. Miltal bort från alla dåliga framrusade serieslut man sett genom åren. När de sista avsnittet rullat förbi är jag fullkomligt lycklig och tacksam över de fiktiva liv jag fått ta del av under så lång tid. Kan inte bli bättre och jag önskar det fanns högre betyg att ge ut. 5/5
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu