Succession 2018-

Drama
USA
59 MIN
Engelska
Succession poster

Synopsis

HBO-serie som följer den amerikanska mediefamiljen Roy, och vad som händer när den åldrande fadern vill dra sig undan från företaget.
Ditt betyg
4.7 av 18 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
SÄSONG
1
2
3
SÄSONG 1
SÄSONG 2
SÄSONG 3
01
Celebration
2018-06-04
02
Shit Show at the Fuck Factory
2018-06-11
03
Lifeboats
2018-06-18
04
Sad Sack Wasp Trap
2018-06-25
05
I Went to Market
2018-07-02
06
Which Side Are You On?
2018-07-09
07
Austerlitz
2018-07-16
08
Prague
2018-07-23
09
Pre-Nuptial
2018-07-30
10
Nobody Is Ever Missing
2018-08-06

Recensent

Viktor Jerner

20 oktober 2019 | 10:30

Shakespeare-tragedi i briljant modern tappning

Redan halvvägs in i den fenomenala första säsongen av "Succession" stod det klart att vi höll på att bevittna födelsen av en ny serieklassiker och nu, efter ytterligare en briljant säsong har passerat, är det cementerat bortom alla tvivel.
Berättelsen kretsar kring den fiktiva (men ofta Murdoch-speglande) mediefamiljen Roy, ledd av patriarken Logan Roy (Brian Cox) och hans New York-baserade medieimperium Waystar Royco. När stora frågetecken börjar uppstå kring Logans fysiska och psykiska välmående uppenbarar sig ett schackbräde där alla hänsynslösa spelare är ute efter den vacklande kungen och samtidigt försöker säkra sina egna intressen i en multimiljard-djungel. Högst upp i successionsordningen finns Logans barn Kendall Roy (Jeremy Strong), Siobhan "Shiv" Roy (Sarah Snook) och Roman Roy (Kieran Culkin) som alla snabbt ställer in siktet mot tronen.
 
Parallellerna till William Shakespeares klassiska "Kung Lear" är uppenbara redan här och genomsyrar hela serien. Likt i Akira Kurosawas "Ran" har storyn bara flyttats till en annan tid och värld och det greppet är oerhört effektivt i "Succession". Shakespeares tematik om den brutala rivaliteten och till och med fientligheten som kan uppstå inom en familj med mycket makt är tidlös, och New Yorks medievärld med sin "kill or be killed"-mentalitet är en tacksam modern skådeplats. Det rör sig dock inte om någon fullt trogen och regelrätt adaption av Shakespeares verk här utan showrunnern och manusförfattaren Jeremy Strong har tagit grundbultarna och sedan byggt något helt eget därifrån.
 
Istället för soldater som står på spel så är det enorma summor pengar, överflödig lyx och skör heder som ligger i potten för familjen Roys sammandrabbning. Det hela ligger oerhört rätt i tiden och medelklassens stadigt växande frustrationer kring "the 1%", de rikaste av de rikaste, är ett lättantändligt och effektivt bränsle som driver serien framåt. Småaktigt käbbel med enorma verkliga konsekvenser längst ner i arbetsleden, fulspelande fiffel och klacksparkande nonchalans kring pengar tycks bara ha blivit mer och mer aktuellt för varje år som gått sedan 2008 års finanskris. Det är nog med andra ord inte bara jag som njuter av att se Waystar Royco skakas om i grundvalarna. 
 
En aspekt som Armstrong har sett till att ta vara på i Shakespeares klassiker är det faktum att det är en tragedi. "Succession" är onekligen packad till bredden med (stundtals hysteriskt rolig) humor men det ändrar inte det faktum att det är kolsvart blod som flödar i seriens ådror. Den världsbild som Armstrong målar upp är förkrossande cynisk och skildringen av familjen Roy är ibland så pass hjärtskärande att man får kippa efter andan. Logan Roy älskar sina barn, men hans nästintill fascistiska kärlek och uppfostran har satt djupa spår. Kendall, Roman, Shiv och även Connor (Alan Ruck) som står utanför imperiets centrum är trasiga människor som desperat försöker få sina liv och relationer att fungera. Det snåriga äktenskapet mellan Shiv och tafatta Tom (underbart spelad av Matthew Macfadyen) är ett av seriens starkaste exempel på det. Att se dem försöka passa ihop känns lite som att se någon lägga ett pussel med ögonbindel och bara hälften av pusselbitarna. 
 
Samtliga av syskonen är fascinerande att följa och hela ensemblen levererar skådespel av högsta klass, men seriens hjärta är utan tvekan Kendall för mig. Jeremy Strong ger oss en nyanserad tolkning av en person som försöker bana egen väg samtidigt som han är det syskon som är hårdast pressat av faderns makt. Den kombinationen gör att han ofta hamnar i ett känslomässigt skruvstäd som leder honom vidare in i en värld av drogmissbruk och andra destruktiva beteenden. Han är både sympatisk och osympatisk på samma gång och man känner och ömmar för honom. Strongs skådespel pendlar genom toppar och dalar i känsloregistret, i ena stunden utstrålar han coolhet och självsäkerhet för att i nästa stund bli en nedtryckt och snyftande liten pojke som bara vill vinna sin pappas kärlek och bekräftelse. En magisk uppvisning i skådespel, med andra ord.
 
Seriens allra största stjärna är dock dialogen, för Jesse Armstrong och hans team av manusförfattare vet verkligen hur man vässar ord till dödlig grad. Eftersom berättelsen utspelar sig i ett oförlåtande hårt klimat är replikskiftena mellan karaktärerna en orgie i saftiga förolämpningar och förnedringar av absolut högsta klass. Vissa scener är så obekväma och pinsamma (på bästa sätt) att man vill sjunka genom vardagsrumssoffan och ner till jordens kärna för att dö i elden. Intrigerna är dessutom mycket intelligent sammansatta, maktdynamiken skiftar ständigt och det känns som att samtliga karaktärer spelar 4D-schack. De stunder där trovärdigheten helt fallerar är ytterst sällsynta och det mesta av berättandet förblir härligt oförutsägbart. 
  
Efter två säsonger är jag helt trygg med att kalla "Succession" för ett mästerverk och väntan inför fortsättningen på berättelsen känns olidlig. Serier som är lika skamlöst underhållande som emotionellt mångbottnade växer inte på träd, särskilt inte de som är så här spektakulärt bra. Kort sagt är det här inte bara "peak tv", det är den absoluta peaken av peak tv. 
| 20 oktober 2019 10:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
5
Dennq serie är as bra!
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu