Seinfeld 1989-1998

Komedi
USA
25 MIN
Engelska
Seinfeld poster

Synopsis

Legendarisk komediserie om ett gäng Manhattan-bor som är ytliga, självupptagna, cyniska och ofta snöar in på de mest bisarra småsaker.
Ditt betyg
3.6 av 756 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
SÄSONG
1
2
3
4
5
6
7
8
9
SÄSONG 1
SÄSONG 2
SÄSONG 3
SÄSONG 4
SÄSONG 5
SÄSONG 6
SÄSONG 7
SÄSONG 8
SÄSONG 9
01
The Seinfeld Chronicles
1989-07-06
02
The Stake Out
1990-06-01
03
The Robbery
1990-06-08
04
Male-Unbonding
1990-06-15
05
The Stock Tip
1990-06-22

Recensent

Cecilia Burman

14 juni 2014 | 19:00

90-talets roligaste serie

Jerry Seinfeld, George Costanza, Elaine Benes och Cosmo Kramer gav den självupptagna storstadsmänniskan alibi i den kultförklarade TV-serien ”Seinfeld”.  Den står sig än i dag, trots 90-talsprägeln och viss sexism.
”Seinfeld” sändes 1989-1998 och rundade av med ett briljant sista avsnitt där Jerry, Elaine och George får smaka på sin egen medicin. De tvingas möta sina egna demoner i en rättegång efter att ha struntat i att hjälpa en person som rånas på gatan. Det är en meta-återblick i en serie som saknat skrupler, ens när det kommer till dödsfall.

”Seinfeld” gjorde Jerry Seinfeld till mångmiljonär, då han gick in som producent de sista säsongerna och han cashar fortfarande in på repriserna av ”världens bästa TV-serie”, som den kallats och gör än i dag, åtminstone av Writer’s Guild of America som 2013 placerade den som nummer två på listan, strax efter ”Sopranos”. Inte illa pinkat för en serie som säger sig handla om ingenting.

”Seinfeld” förändrade amerikansk sitcom när man lanserade komikern Jerry Seinfeld för TV-tittarna; en självupptagen och lättsam neurotiker mitt i New York som omger sig av ännu större neurotiker, bästa vännen George Costanza (Jason Alexander) och ex-flickvännen Elaine Benes (Julia Louis-Dreyfus). Borta var kärnfamiljen, istället fick man följa ett vuxet kompisgäng, ett fenomen som ”Vänner” kom att utveckla fem år senare. En klick människor som lever som dagssländor, omåttligt intresserade av sitt eget, lilla utkikshål mot världen. Inget är för litet för att plockas isär, ingen känsla för ringa för att ta på blodigaste allvar.

Pilotavsnittet sammanfattar serien ganska bra då Jerry försöker ta reda på om en ny, kvinnlig bekantskap har ett romantiskt intresse för honom eller ej. George tror inte att hon är intresserad och när Jerry undrar hur han kan vara så säker utbrister George i ett klassiskt citat: ”Coz it’s signals, Jerry, it’s signals!” Jerry och George lyckas aldrig tyda signalerna, men det är i jakten på svar som seriens styrka ligger. Varje avsnitt inleds med standup av i samma lättviktklass som seriens manus, navelskådande med en twist. Tack vare att den ofta är sexistisk och homogen faller det många i smaken: ”Seinfeld” är en av få serier som både jag och mina föräldrar gillar. Men egentligen består ”Seinfeld” av det vanliga; relationer, sex, arbete och familj. Skillnaden är målet med berättelsen. Här går det inte ut på att ta sig från punkt A till B, utan om att undersöka punkt A för evigt. En repetition av mänskliga brister, där vi intet nytt lär.

Det som ger serien nerv är samtidigt dess problem: oförmågan att gå på djupet. Ingen har väl hittat så många ytliga fel på sina romantiska intressen som Jerry (för stora händer, för låg röst, för petig i maten), eller Elaine för den delen, och vem sörjde när Georges fästmö dog? Vi skrattade åt det. Frånvaron av sentimentalitet och politisk korrekthet är kanske varför serien fortfarande betraktas som listvärdig i en tid när TV svämmar över av människors ”riktiga” känslor och kletiga bekännelser. ”Seinfeld” erbjuder en befriande distans till alltihop. Men är det tidernas näst bästa tv-serie? Den är något daterad, framför allt när det kommer till kvinnors representation, men levererade trots allt hela vägen in i nionde säsongen. Så för att använda ett av Elaines uttryck, måste den ändå räknas som ”sponge worthy”. Det vill säga, värd sin vikt i p-kuddar.
| 14 juni 2014 19:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
4
En TV-serie som jag nyligen har insett storheten i och en komediserie som har åldrats väl. Delvis daterad men den håller väl idag för att den är så välskriven och välspelad. Avsaknaden utav politisk korrekthet, sentimentalitet och moralkakor är bland dess styrkor, och det finns någonting introvert och underfundigt i humorn. Vad är vi människor för människor egentligen, som Vanheden skulle ha sagt, haha.
Läs mer
5
Serien som började med utgångspunkten att inte handla om någonting - slutade som en av dom mest innehållsrika komediserien genom tiderna. Är det något Seinfeld bevisar är det att intet är en källa till alltet - nihilism tycks vara källan till engagemang och i seriens legendariska final tycks apolitik och amoralism vara en väg till politik och fallerande etik. Att Seinfeld är en serie som behärska den komiska tajmingen via social integration, med färgstarka personligheter som huvudtema råder det ingen tvekan om – men alla dess nyskapande faktorer går knappast att underskatta. Till att börja med – den första säsongen består bara av fyra avsnitt, dessa fyra avsnitt ger oss dock ett unikt berättargrepp, även fast serien i starten har som syfte att inte ha en tydlig handling, finns det ändock en form av dramaturgi att skymta – ofta av ett huvudproblem som på något sätt dyker upp i varje scen, möjligen även med en sidoberättrelse som vanligtvis Kramer får stå för – detta huvudproblemet är vanligtvis ett i-landsproblem, som att Jerry vill säga upp bekantskapen med en jobbig bekant, men det går ju inte att ”break up with friends” - detta huvudproblem tar dock aldrig plats som det avgörande, utan drivs fram av dialogen, som ofta är byggd på diskussioner om vardagsproblem – att låta handlingen vara likt en bakgrund där dialogen och karaktärerna är i fokus kom alltså i "Seinfeld" ta sig form två år innan Quentin Tarantino kom att ta fasta på detta dialogbaserade sätt att föra fram en handling. I säsong 2 börjar seriens premiss att ändras något - detta är mycket på grund av Larry Charles som kom att vara medförfattare men även ensam författare till en handfull avsnitt - ett tydlig exempel på detta är avsnittet "The baby shower" där dom fyra huvudkaraktärerna får varsin huvudkonflikt som i slutet av avsnittet knyts i hop. Även detta konceptet är två år innan det faller på modet, med spelfilmen "Short Cuts" (1993) som får en mängd efterträdare. Detta sättet att skapa en historia kommer hänga med hela serien ut. I fjärde säsongen kommer ännu en nyskapande premiss – den extrema och mediala metahumorn, som tar sig uttryck via att Jerry får möjlighet att göra en pilot för NBC och George kommer med iden att serien kan vara om ”nothing”... På så vis är ”Seinfeld” en serie fylld av nyskapande faktorer – men som inledningsvis sagt är det en serie som blir oerhört intressant på grund av dess motsatser och i vis mån även dess omedvetenhet – att det den skildrar är en cynism finns det en medvetenhet om från skaparna, på så vis finns en medvetenhet om att karaktärerna inte ska ha självinsikt och att detta ska bringa komik, på detta planet ser vi även en protoserie i postserien till den subtila pinsamma humorn, som Larry David kommer ta ännu mer fasta på i ”Curb your enthusiasm” (1999), nåväl – i och med att karaktärerna ej är medvetna om sig själva avskaffar dom delvis sin cynism, så även sin likgiltighet för varat, dom skapar sitt egna vara via detaljer och bestyr med vardagen – via sociala konventioner, ytliga relationer och nöjen så som bio och semestrar – och humorns röda tråd blir en självupptagenhet som slutar i en självglömska... Anton Carlson 14:e juli 2015
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu