Roots 2016-2016

När jag i fjol såg om "Rötter" tänkte jag att serien behövde en remake. Nu ångrar jag mig.

Dramat från 1977 är på många vis daterat, främst vad gäller smink och foto. Men i centrum för det står en historia som aldrig förlorar sin relevans. Det är den som har gått förlorad i årets remake.

"Rötter" är baserad på Alex Haleys episka släktkrönika med samma namn. En skönlitterär berättelse i vilken författaren letar sig bakåt i tiden, genom generationer av afrikanamerikaner, tills han finner en avlägsen släkting som historien får börja med. Kunta Kinte är ännu en ung mandinkakrigare när han rövas bort från Gambias kust och tvingas in i ett liv av amerikanskt slaveri.

Det är genom Kuntas ögon som vi får se de scener som utspelar sig i 1700-talets amerikanska söder. Slavmarknader, plantagefält, vinande piskor. Är bilderna bisarra för tittarna är de det än mer för Kunta. Världen på andra sidan Atlanten är för honom främmande, förvirrande och otäck. Han drömmer om att återvända hem, men det är en dröm som han steg för steg tvingas överge.

Likt hur han som en häst undersöks när han har stigit av fartyget ska han på plantagen "ridas in". För det är ju så, som slavdrivaren i nya "Roots" säger: "Man kan inte köpa en slav. Man måste skapa en."

1977 såg över 100 miljoner amerikaner hur Kunta piskades till att acceptera sitt nya slavnamn, Toby. Det fick dem att drabbas av den insikt som Malcom X försökt väcka 17 år tidigare när han ersatte sitt efternamn Little med ett kryss: Att miljontals svarta amerikaner idag bär namn som vita "masters" tvingat på dem. Det i sin tur påminde om en större sanning: Att dessa människors förfäder - till skillnad från de flesta andras i en nation av immigranter - inte kom till USA av fri vilja. De fördes dit, i bojor, och påtvingades en ny identitet.

Scenen där slavdrivaren piskar in namnet Toby, piskade samtidigt in namnet Kunta Kinte i den amerikanska tv-publiken - och den amerikanska historieskrivningen - slag för slag. Trots att han med största sannolikhet är en fiktiv karaktär var det av vikt för de afrikanamerikaner som fått sin släkts historia utsuddad genom hundratals år av systematiskt förtryck. På ett omskakande vis skildrade "Rötter" afrikanamerikanska upplevelser på slaveriets plantager, men dess största gärning låg i hur serien berättade om rötter som sträcker sig längre bak - och längre bort - än så.

Nya "Roots" har korrigerat originalseriens skönhetsfel - även om sminket kanske fortfarande lämnar en del att önska. Fotot är stundtals ruggigt effektivt. Klastrofobin under Kuntas resa över Atlanten är nästan outhärdlig. Skönheten som plockas fram på plantagen under seriens få lyckliga stunder är bländande. Men medan mer pengar och arbete har lagts på ytan har historien tyvärr förlorat sitt djup. "Roots" är mycket grundare än sin föregångare.

Den lågmälda sorg som präglar originalet känns inte av i den nya miniserien som med en tredjedels kortare speltid håller ett högre tempo än "Rötter". Några vita karaktärer - som kapten Davies - har fått minskat utrymme eller strukits helt, vilket inte gör så mycket. Styrkan i Haleys amerikanska historieskrivning ligger i att den berättas ur ett svart perspektiv. Dessvärre har också några av originalets starkaste scener kapats i den nya serien, inte sällan för att frigöra utrymme åt svagare sidospår. Medan 70-talets serie förutsatte att dess berättelse var ny för de breda massorna utgår dagens "Roots" från att dess publik är insatt i ämnet. Ambitionen verkar inte ha varit att svindla tittarna med den gripande grundhistorien, utan snarare att överraska dem med mer okänd fakta och kuriosaliknande berättelser. Det ger ett spretigt intryck och minskar berättelsens trovärdighet.

Även den nya serien bjuder emellertid på några starka scener. Som den i vilken Forest Whitakers karaktär Fiddler - född in i slaveriet - får minnen väckta då han hör Kunta sjunga en mandinkamelodi. Han minns hur hans mormor brukade nynna på just den melodin och inser att också han, precis som den nyanlända slav som de kallar "Afrikanen", har sina rötter någon annanstans.

Det är saker som denna melodi som för Kuntas dröm om frihet vidare, generation efter generation. När hans dotter föds håller han upp henne mot stjärnorna, precis som hans far har gjort. Också hennes barn ska sedan få motta sitt namn under en liknande rit. I all sin enkelhet blir dessa seder till rebelliska handlingar mot slaveriets förtryck.

I "Roots" är dock Kunta mer verbal i sin upproriskhet än han varit tidigare. Medan han i "Rötter" kommer från en liten gambiansk by är han i den nya serien uppväxt i staden Jaffure - där han tillhört en inflytelserik klan. Kunta är trygg i sin bildning och tvekar inte att upplysa de på andra sidan Atlanten om hur saker och ting ligger till. "Någon sådan tradition finns inte i Afrika", säger han när de andra slavarna på plantagen vill att han ska försegla sitt äktenskap genom att hoppa över en kvast. "De vita bara driver med er." Han har heller inga problem med att ifrågasätta britternas metoder och behandling av sina svarta soldater när han strider på deras sida under Frihetskriget.

Serieskaparnas verkar ha velat skapa en inspirerande förebild i den nya Kunta Kinte, ett slags superhjälte. Hans lugna självsäkerhet ger honom en närmast kunglig aura. Han tycks aldrig vara riktigt rädd. Den frustration som fick hans föregångare att sammanbitet skaka och svettas märks inte i den nya serien. Vi får aldrig se "Roots" Kunta Kinte svag, annat än fysiskt. Likt många av senare års filmiska berättelser om slaveriet har våldet skruvats upp (dock inte lika extremt som i "Django Unchained" eller "12 Years a Slave"). Men serieskaparna glömmer något viktigt: Verkligt gripande våldskildringar beskriver vad som händer med offrets psyke, inte offrets kropp.

Den Kunta vi lärde känna i "Rötter" tvingades bli svag. Flera gånger var han riktigt rädd. Gör det honom till sämre förebild? Knappast. Gör det honom till en mer trovärdig och i förlängningen starkare karaktär? Helt klart.

Överlag är karaktärerna i den nya serien inte alls så dynamiska och mångbottnade som i originalet. Till viss del går säkert också det att skylla på den nedkortade speltiden, men främst är det nog effekterna av ambitionen att göra en modern adaption som ska tilltala dagens medborgarrättsrörelse. Det verkar som att serieskaparna har velat ge denna publik en optimistisk berättelse om utsatta karaktärer som trots alla motgångar aldrig förlorar sin värdighet.

Och för all del, det funkade i Django. Men "Django Unchained" är en fantasifull saga, en westernlik hämndberättelse - uppenbar hopdikt. Med "Rötter" har Alex Haley gjort anspråk på att skildra något slags verklighet. Och när man börjar att försköna hans berättelse, börjar man också att förbättra historien. Frågan är vem det tjänar?

Slaveriet är en frånstötande del av USA:s historia, som aldrig får sminkas över. De svarta karaktärerna i "Rötter" förlorade alla sin värdighet - även om de utvecklade strategier för att restaurera den igen. Berättelsens brutalitet låg däri.

Det grymmaste slaveriet gjorde mot Kunta Kinte var ju inte att hugga av honom foten, det var att det hindrade honom från att springa.

Sist lockade "Rötter" rekordpublik och skakade om tittarna med sin fängslande berättelse, som så starkt skiljde sig från det övriga tv-utbudet. Idag är "Roots" bara en av många påkostade tv-serier. Dess budskap bara ett inlägg i ett pågående samtal. Den är ämnad att locka de redan intresserade, som själva får leta sig fram till dess avsnitt i ett rikt flöde av debattinlägg och kvalitativa draman. De gör bättre i att söka sig till 1977 års original.