Night Stalker: The Hunt for A Serial Killer 2021-

Av de amerikanska seriemördare vars dåd har gjort dem till kända namn är nog The Night Stalker en av de med mest mytbildning runt sin person. Verksam framförallt i Los Angeles under mitten av 80-talet utmärkte han sig för att kunna slå till var som helst och mot vem som helst.

Han härjade i ett flertal olika bostadsområden, hans offer var av olika etniciteter, och åldersspannet sträckte sig från 6 till 83 år. Även tillvägagångssättet vid de våldsamma brotten varierade, med den enda gemensamma nämnaren att han nattetid bröt sig in i sina offers hus. Ingen kan ha sovit särskilt tryggt när han härjade som värst den osedvanligt varma sommaren 1985, och det sägs att det är på grund av honom som det än idag är norm att ha galler för fönstren i Los Angeles.

”Night Stalker: The Hunt for a Serial Killer” handlar precis som namnet antyder inte framförallt om Ramirez som person, utan på polisutredningen som ledde fram till hans gripande. Dokumentären baseras huvudsakligen på intervjuer och mest utrymme får poliserna Gil Carrillo och Frank Salerno, som ledde jakten på Night Stalker när det begav sig. Det är ett klokt drag, för Carrillo och Salerno är ytterst sympatiska karaktärer, och lyfter verkligen dokumentären med sina personliga men osentimentala berättelser. Utöver det intervjuas även journalister, överlevare och anhöriga till offer, blandat med arkivmaterial från 80-talet, vilket bidrar till en bredare kontext.

Trots de brutala våldsdåd som dokumentären skildrar blir det dock ibland lite monotont, särskilt i början då utredningsarbetet ännu inte har kommit igång ordentligt. Fall på fall presenteras med blodiga brottsplatsfoton, kort info om offren och kommentarer från intervjuerna, och efter ett tag börjar det kännas repetitivt.

Dokumentärer ska förstås skildra verkligheten och ”Night Stalker” följer plikttroget sin seriemördares tidslinje, men hade mått bra av att jobba mer med växlingar i tempo och dramaturgi. Ett av de största bakslagen i utredningen sker exempelvis vid ett tillfälle som har fångats på film, men presenteras istället främst genom berättelser från de intervjuade. Det känns som ett missat tillfälle att få till en riktig plot twist, något som ”Night Stalker” hade behövt för att hålla uppe intresset hela vägen.

Uppsidan med dokumentärens sakliga stil är att den inte vältrar sig i myten om Night Stalker, vilket annars hade kunnat vara en lätt fälla att trampa i. Richard Ramirez var intresserad av satanism, och ritade pentagram på några av sina brottsplatser samt tvingade sina offer att svära till satan. Allt detta nämns i dokumentären, men behandlas på ett sansat och nyktert sätt. Den som har sett ”American Horror Story” känner kanske igen Ramirez från säsongen ”1984” där han bokstavligt talat framställs som i maskopi med djävulen. Men även om han på många sätt framstår som ondskan själv håller ”Night Stalker” för hög nivå att göra några billiga poänger på detta, och perspektivet på Ramirez känns sobert distanserat.

Den andra halvan av serien är vassare än den första, särskilt det avsnitt som behandlar gripandet av Ramirez. Först här blir det riktigt engagerande, och själva infångandet är så passande att det knappast hade kunnat bli bättre ens om det vore skriptat. Ett slags poetisk rättvisa för en gärningsman som terroriserat en hel stad.

Avsnittet som behandlar Ramirez person och bakgrund är också efterlängtat när det väl kommer, då man som tittare vill veta vad som skulle kunna få en person att begå så fruktansvärda brott med en sådan känslokyla och nonchalans som Ramirez uppvisar. Här känns det som att dokumentären mest skrapar på ytan, men kanske är det lika väl det. Det är obehagligt nog att se Ramirez arrogans i rättssalen, som om han vore en rockstjärna åtalad för någon mindre förseelse snarare än en seriemördare med över dussinet mord på sitt samvete.

På det stora hela är det en gedigen och välgjord dokumentär som Netflix har lagt till i sin repertoar, men ”Night Stalker” lyckas inte riktigt förmedla händelseförloppet på ett sätt som skapar känslomässig resonans. Detta trots att det är en i grunden väldigt fascinerande utredning, full av märkliga sammanträffanden och omständigheter som i slutändan bidrar till att förövaren kan tas fast. Det är också intressant att se hur oerhört trubbigt utredningsarbetet var bara ett decennier tillbaka, utan DNA eller ens sökbara fingeravtryck.

Men det jag framförallt tar med mig är mina förhoppningar om att någon gör en buddycop-serie baserad på Carrillo och Salerno - jag hade sett den serien varje dag i veckan.