Daredevil 2015-2018

Daredevil poster

Synopsis

Den blinde advokaten Matt Murdock använder sina andra förbättrade sinnen för att bekämpa brottslighet som Djävulen från Hell's Kitchen.
Ditt betyg
3.6 av 816 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
SÄSONG
1
2
3
SÄSONG 1
SÄSONG 2
SÄSONG 3
01
Into the Ring
2015-04-11
02
Cut Man
2015-04-11
03
Rabbit in a Snow Storm
2015-04-11
04
In the Blood
2015-04-11
05
World on Fire
2015-04-11
06
Condemned
2015-04-11
07
Stick
2015-04-11
08
Shadows in the Glass
2015-04-11
09
Speak of the Devil
2015-04-11
10
Nelson v. Murdock
2015-04-11
11
The Path of the Righteous
2015-04-11
12
The Ones We Leave Behind
2015-04-11
13
Daredevil
2015-04-11

Recensent

Fredrik Adolvsson

21 mars 2016 | 19:10

Se upp, blindstyre, här kommer räddningen

Daredevil, den blinde brottsbekämparen med hörsel som superkraft, får en ny chans till en karriär inom rörliga bilder, den här gången utan Ben Affleck men i Marvels regi, som en del av Marvels sammanhängande cinematiska universum. Och det är ett tilltag som lyckas över ungefär alla förväntningar jag kunde ha. (Recension av säsong 1-2.)
Nästan så långt tillbaka jag kan minnas har Matt Murdock funnits i mitt liv. Inte för att Daredevil var en av mina stora favoriter, snarare tack vare Marvels delade universum. Som ett fan av Marvel är det svårt att undgå någon med hans närvaro och popularitet, och det hjälper förstås att som ung även ha svalt allt i superhjälteväg som gavs ut i Sverige. Det hjälper att det har skrivits en hel del riktigt bra historier med honom. Vilket seriens showrunners (Steven S. DeKnight i första säsongen, som pga schemakrock ersattes av Doug Petrie och Marco Ramirez i den andra) vet att låta sig inspireras av.

Och det är här någonstans "Daredevil" imponerar mest. 

Jag borde kanske undvika jämförelser med det förra försöket att ge liv till den rödklädde våghalsen, men när samma karaktär används som skolboksexempel både över hur man bör och hur man inte bör genomföra en filmatisering är det lätt hänt. 2003 försökte Mark Steven Johnson trycka in för många ikoniska figurer och scener i samma film, utan att riktigt bry sig om ifall det fungerade. 2015 använder sig DeKnight och hans stab delvis av samma karaktärer, det finns ikoniska stunder som används, men mycket mer naturligt, och inget försöker tvingas in. Det passar naturligt. Det servar såväl fansen som historien, passar den som har koll och den som är ny.

Det görs tydligt redan under första avsnittets första tio minuter, där vi under tre olika scener får se minuterna efter olyckan som tog unge Matt Murdocks syn, får se ett exempel på hans så viktiga katolska sida, och får se honom spöka skiten ur ett gäng skurkar. Tre scener som effektivt presenterar Murdock, sätter tonen för serien, och dessutom också berättar att fansen inte behöver vara oroliga, skaparna vet vad de håller på med. De har koll och kontroll. Det är enkelt, kanske aningen övertydligt, men väldigt snyggt.

Snyggt är också hur "Daredevil" vävs in i Marvels cinematiska universum. Stadsdelen Hell's Kitchen är en oerhört viktig miljö för serietidningen, för karaktären, det är däremot i dag en helt annan typ av stadsdel än den nedgångna plats, den kriminella grogrund, som syns i förlagans berättelser. Detta är löst genom att använda slaget om New York, det vill säga den stora slutfighten i "Avengers". Vi får ett Hell's Kitchen som var välmående och hippt, men som led svårt av attacken, som såg kriminaliteten leva upp och frodas, och drog Hell's Kitchen tillbaka till mörkret. Det är i den här miljön som Matt Murdock och hans bäste vän Foggy Nelson, båda uppvuxna i området, bestämmer sig för att starta upp sin egen advokatbyrå. Det är här Murdock bestämmer sig för att använda förmågorna som olyckan gav honom, och träningen han gått igenom sedan dess, för att hjälpa till när lagen inte längre räcker.

Charlie Cox ("Stardust", "Boardwalk Empire") är ett riktigt bra på att skildra det dilemmat. Inte nödvändigtvis ett givet val utseendemässigt, han rimmar inte helt hundra med min bild av Matt Murdock, men när det gäller att kämpa med de inre demonerna, att gestalta ångesten, att leva ut den med nävarna, är han perfekt. Det är genomgående svårt att klaga på skådespelarna. Elden Hensons ("The Mighty Ducks", "The Hunger Games: Mockingjay") passar inte heller min bild av Foggy men lyckas bygga en trogen karaktär som jag på många sätt gillar mer, och känner är intressantare, än originalet. "True Bloods" Deborah Ann Woll är en härlig, självsäker, Karen Page som (vilket blir tydligare i några fina scener i andra säsongen) vägrar låta sig trampas på. Ben Urich, en annan av Daredevils klassiskt förtrogna karaktärer, spelas av Vondie Curtis-Hall. Jag vill bara ha mer Vondie Curtis-Hall i mitt liv.

Fast de krymper bredvid Vincent D'Onofrios gestaltning av Wilson Fisk, i serietidningarna även känd som Kingpin, och Daredevils stora plågoande. Den första säsongens stora skurk är en brutal och hänsynslös man, som vill bygga upp Hell's Kitchen igen. Liksom Daredevil vill han rädda sin stad men med andra metoder. D'Onofrio må sakna den enorma kroppshydda som karaktären i sitt ursprung är känd för, men det tar han igen flera gånger om med sin blotta närvaro, med sin obekväma återhållsamhet som döljer någonting obehagligt. Någonting oerhört otäckt. Med väl valda stunder av brutal våldsamhet. Vincent D'Onofrio är magnifik.

Andra säsongen introducerar bland annat ett par (för fans) välbekanta karaktärer; Elektra och The Punisher. Den förstnämnda är Matt Murdocks gamla flamma, som återvänder in i hans liv och ställer till det på fler än ett sätt, och spelas med en mörkt effektiv elegans av Elodie Yung ("The Girl with the Dragon Tattoo"). Hon imponerar. Den sistnämnda är The Punisher, Marvels stora anti-hjälte. Bakom aliaset gömmer sig Frank Castle, före detta militär med tragiskt förflutet som tar ut sin hämnd med dödligt våld på skurkar. Jon Bernthal, känd från “The Walking Dead”, gör honom till ett ostoppbart vapen med kuslig precision, en nästan övernaturlig kraft som helt uppenbart bara är en vanlig människa. Castle har dykt upp på film flera gånger tidigare men aldrig så trovärdig, och trogen förlagan, eller så här bra.

Jag nämner våld. "Daredevil" går längre än någon annan serie (eller film) i Marvels cinematiska universum hittills har vågat göra (gällande både våldet och andra typer av jävligheter människor kan tänkas göra mot varandra), och den som tyckte första säsongen var för brutal lär bli besviken på säsong 2. Allting trappas upp. Slagsmålen är inte alltid de snyggast koreograferade, det medges, men alltid effektiva och ofta riktigt snyggt filmade. Precis som resten av serien. 

Och jo, jag tycker "Daredevil" överlag är en visuellt tilltalande tv-serie. Mörkt och snyggt foto. Med staden New York ständigt närvarande, i bakgrunden och runtomkring, precis som sig bör hos Marvel. Och en förbaskat snygg förtextsekvens.

Det här låter som full pott i betygsskalan? Nja, inte direkt. Det märks att serien är gjord för Netflix, gjord för att pumpas ut i ett sjok istället för nytt avsnitt varje vecka, och jag tycker att den åtminstone bitvis lider strukturella problem av det. Det finns även andra, lite större, problem, som jag inte riktigt kan skaka av mig, men heller inte kan prata om ut att spoila, så ni får helt enkelt lita på mitt ord. Jag skulle aldrig ljuga för er. Lovar.

Men det är invändningar som tar bort väldigt lite från helheten, och "Daredevil" tillhör i vilket fallet bästa Marvel kläckt ur sig i tv-serieväg (den allra bästa ända till Jessica Jones gjorde entré). Marvel och Netflix har tillsammans skapat en trogen filmatisering, som du kan uppskatta både som gammalt fan och nytillkommen tittare, som tillför något i dagens tv-klimat, och det är en imponerande bedrift.
| 21 mars 2016 19:10 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
4
Riktigt bra! Kan tycka att det dippar lite i mitten av säsong 2 men det räddades upp med en fantastisk final! 4/5
Läs mer
4
Hell´s Kitchen. En helt ny version av en sprudlande stadsdel i New York. Brutal, lömsk, bedräglig och alldeles… alldeles underbar. Ok, det kan vara så att jag helt och hållet har tappat fotfästet i en värld där hämnare härjar fritt. Där lagen har blivit laglös och där den tunna linjen mellan rätt och fel suddas ut. Daredevil skapar, i sitt försök att göra staden New York säkrare för dess invånare, ett kaos som innefattar japanska ninjor, brottsherrar med ofattbara resurser och nog med blod för att mätta behovet ett år framöver. Daredevil är inne på säsong 2 och vilken säsong det är! Jag har inte sett så här mycket action och hårdhänt behandling sedan jag i min ungdom gjorde mitt alldeles egna tonårsuppror genom att plöja så mycket filmvåld jag bara kunde. Kanske hjälpte det mig att få ut de aggressioner jag tror att alla människor någonstans besitter. Eller så var det helt enkelt för att något som verkar så barbariskt och obildat kan bli så vackert och nyskapande på film. Men det är inte därför jag vill prata en liten stund om denna fantastiska serie. För alla fantastiska saker har även en baksida. Och här får man se mycket av det på grund av alla spandexdräkter som hjältar tydligen måste bära. I ett ganska mansdominerat (förlåt Black Widow, Jessica Jones och Scarlet Witch) Marvel-universum sticker en karaktär ut lite extra mycket i Daredevil. Elektra. Hon är kvinnan som har styrkan, modet, hatet och attityden för att slå sig in i hjältarnas man-caves. Dock måste hon alltid springa 2 steg efter sin manliga motspelare Matthew Murdock (Daredevil) när de är ute på upptåg. Hur skulle det se ut om den kvinnliga superhjältinnan visade sig på styva linan och sprang FÖRE vår manliga hjälte. Pfff, så kan vi inte ha det. Men skämt åsido, Elektra visar sig ganska snart ha en sida som Matthew Murdock inte alls kan sympatisera med. Något som han gång på gång poängterar inte är anledningen till att han klär ut sig varje natt för att bekämpa brott. Makten att kunna leka Gud. Att ta ett liv bara för att du kan. Även om det är ett kriminellt liv. En mördares liv. Matthews yrke som advokat och han katolska tro gör honom naivt inställd till hur man egentligen kan få bukt med brott i New York. Specifikt de som är gängrelaterade. Lagens långa arm sträcker sig inte alltid så långt som Matthew hoppas. I Elektra finner han sin motpol. Hon dödar för att hon kan. Inte för att hon måste i självförsvar, utan för att det ger henne en känsla av makt och tillfredställelse. Allt detta kan förstås skyllas på hennes, inte så perfekta förflutna, vi har alla bagage så att säga. Mot slutet av den här säsongen så kom en annan förklaring fram till Elektras instinkt att döda. Hon är i själva verket något mytomspunnet fenomen som kallas Black Sky. Hennes ondska, om man nu vill kalla det så, har funnits inom henne sedan hon föddes. Hon är dyrkad av en japansk kult som nu försöker att hitta och fånga henne. När hon inser detta är hon villig att fullfölja sitt öde och att leda de som följer henne. Med all den förstörelse det innebär. Matthew vädjar till den del av Elektra som han tror att alla människor är och gör ett val att vara; goda. Slutstriden blir kantad av många vändningar och en hel del förlorade lemmar. Men vad som förvånar mig mest är porträttet av en hämndlysten kvinna som drivs av ett hat gentemot vuxenvärldens förebilder och dess besvikelse. Inte ens det kan hon få ha. För att ge henne ett tillräckligt starkt motiv räcker det inte med att hon gör egna val, kicks ass och vet vad hon är ute efter. Nej, kvinnan måste vara ond. Ond bortom hennes eget förstånd. Allt hon har gjort har hon gjort för att hon helt enkelt inte visste bättre. Jag förstår syftet med att skapa karaktärer som tittare måste kunna sympatisera med. Men är det omöjligt för en publik att kunna sympatisera med en kvinna som har en agenda? Och en agenda baserad på svek och mordförsök sedan barndomen. En agenda som innefattar att ha blivit upplärd till lönnmördare sedan du var så pass liten att du knappt kunde uttala ordet. Jag tror inte att en publik måste ha det. I säsong 2 introduceras nämligen ännu en ny karaktär, The Punisher, eller Frank Castle som han egentligen heter. En före detta soldat som ger sig på all gängbaserad kriminell verksamhet i Hell´s Kitchen för att kunna finna och döda de som orsakade hans familjs bortgång. Han och Elektra har ganska många liknande drag, de ger sig på allt som står i deras väg. De ångrar inga offer som har fallit för deras fötter. Och de ber inte om ursäkt för att faktiskt gilla det de gör. De har båda samma pådrivningsmekanismer. De inser även att de inte blir lyckligare oavsett hur många liv de tar. Enda skillnaden verkar vara att Frank faktiskt har, i egenskap av den man han är, gjort ett val. Så här finns inte samma problematik och fråga om varför. Han är man nog att välja själv. Det känns blasé att fördumma en annars väldigt väl porträtterad och stark kvinnlig karaktär i en serie av Marvel 2016. Kanske kan man förvisso ha i åtanke att Daredevil startade som serietidning och gjorde sitt allra första framträdande i Marvels universum 1964. Idéerna är gamla men framförandet är nytt. Men gnistan finns till att göra något riktigt bra. Jag ska inte hålla ett alltför stort feministiskt brandtal för en serie som jag gladeligen kommer att titta på säsong 3. För bortom lite halvförlegade kvinnoideal, och nu pratar jag om typiskt mansdominerande egenskaper som t.ex. muskelstyrka etc., så är faktiskt Daredevil en frisk fläkt när det kommer till serier. Actionscenerna är väl koreograferade och, i brist på bättre ord, skitsnygga. Storyn är spännande, ibland lite cheesy, men på det stora hela så får den tittaren att fundera på de värderingar som våra superhjältar tampas med. Och alla protagonister måste ha en antagonist för att föra handlingen vidare. Därför väger Daredevil och Elektra upp varandra i en värld där alla verkar ha blivit galna. The Punisher får sin alldeles egna motpol i Karen Page, juristassistent/journalist som trots att hon är oförmögen att inte hamna i knipa, visar ett starkt driv och en klyftighet som överglänser många. Hon blir förstås guidad av sin manliga chef när hon har kört fast but let´s not go there… Allt som allt så har Marvel fått ett lite oförtjänt rykte som en barnslig variant av DC. Och tittar man bara på långfilmerna så kan jag förstå kritiken. Inte för att jag klagar. Men Daredevil lever upp till en helt annan invecklad, komplex historia där det inte finns rätt eller fel. Där allas halsar går att skära av. Det finns inte hjältar och skurkar. Det finns bara människor med historier. Och alla verkar slåss för sin rätt att få bo i Hell´s Kitchen, New York. Vilket är förståeligt, det är en riktigt fin stad…
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu