Living With Yourself 2019

Vi har alla människor i vår närhet som vi i hemlighet avundas eller rent ut sagt, är lite avundsjuka på eftersom de tycks leva det perfekta livet. Den charmiga, händiga grannen i huset bredvid som alla i kvarteret tycks älska, eller den där kollegan som alltid kläcker ur sig fantastiska snilleblixtar inför en mycket imponerad chef. Och trots ens egna tappra försök, verkar just den där personen ändå alltid lyckas lite bättre. Irriterande människor kan man kanske tycka, och tänk om denna ständigt glänsande, positiva och högst uppskattade personen hade råkat vara en bättre, klonad version av dig själv? Jobbigt? Ja, ganska.

 

Miles (Paul Rudd) är en bitter man. På sitt arbete är han näst intill osynlig, hans äktenskap känns frostigt och den där pjäsen som han har filat på i så många år tycks aldrig bli klar. En dag noterar Miles att en av hans kollegor verkar som förbytt. Från att ha varit näst intill lika obetydlig och osynlig som Miles på arbetsplatsen, verkar han helt plötsligt vara fylld med energi och liv, vilket direkt drar honom till centrumets mitt. Kollegans nyfunna energi och kreativitet sticker ordentligt i ögonen på Miles. Tills en dag då kollegan plötsligt väljer att avslöja hemligheten bakom hans framgång. Hans nyfunna energi har inte kommit av en slump, utan från en mycket exklusiv spabehandling. Ett spa som inte vem som helt får besöka, man måste nämligen ha fått en personlig inbjudan från någon som redan genomgått behandlingen.  

 

Prislappen är saftig och Miles tvekar över att gå bakom ryggen på frugan och tömma sparkontot. Men en dag rinner bägaren över för Miles och han känner sig tvungen att göra någonting drastiskt för att förändra sitt liv. Så han beger sig mot det spa som kollegan rekommenderat och får mycket riktigt en rejäl, själslig makeover. Eller ja, egentligen får han ju inte det, utan klonas istället till en ny, förbättrad version av sig själv medan den “gamla” Miles grävs ner i en skogsdunge för att dö. Men som man kanske kunde ana, misslyckas personalen med just “göra sig av med den gamla kroppen-biten” vilket resulterar i att en mycket chockad och skräckslagen Miles vaknar upp i en grav några timmar efter sin  “behandling”. Han beger sig direkt hemåt, men väl där möts han av en minst sagt oväntad syn. Hans fru är tillsammans med någon annan i huset, och killen ser mycket bekant ut. 

 

Under seriens gång får vi följa storyn genom de tre huvudkaraktärernas ögon. Vi har den “gamla” Miles som direkt inser att hans nya, klonade jag tycks lyckas med allt som han själv misslyckas med. Förutom honom får vi givetvis följa den “nya” Miles som med tiden kommer att känna att han inte riktigt kan nöja sig med att vara “kopian” som inte ska få leva det liv som han, enligt sina minnen har levt i tidigare. Och sen finns det ju en till person med i bilden. Deras fru Kate (Aisling Bea). En kvinna som båda männen anser att de har ett förhållande med. Aising känns dessvärre ganska stel och opersonlig i sin rolltolkning. Paul Rudd spelar mot sig själv vilket sannerligen är en bedrift i sig, som han lyckas bra med. Men det är väl ungefär det enda som är bra med denna serie.

 

Seriens första avsnitt känns ganska stressade. Det är mycket som händer på kort tid, vilket först får mig att tro att skaparna har velat summera det väsentliga i handlingen i de allra första avsnitten, för att serien sedan ska kunna utvecklas till någonting djupare, roligare och intressantare. Då och då dyker små glimtar upp som antyder om att det inom kort kommer att hända intressanta saker som kommer att ge “Living with Yourself” en intressant twist. Och ja, det är väl klart att det händer saker i serien. Men det är väldigt mycket som sker som sedan ska visa sig vara helt betydelselösa för handlingen längre fram. Olika typer av scenarion och vändpunkter dyker hela tiden upp och flertalet av dessa vägar känns som en bra väg att gå rent handlingsmässigt. Men den vändningen, kommer aldrig. Istället känns allting väldigt rörigt.

 

Efter att ha sett det sista avsnittet har jag bara en känsla i kroppen, besvikelse. För här har ingenting vävts samman i en lyckad final och slutet känns rent utsagt löjligt. Och för att vara en komediserie är det vid extremt få tillfällen som jag drar på smilbanden. Nä, denna serie bygger upp scenarion där flertalet av dem kunde ha resulterat i en lyckad serie, men den biten tappas bort någonstans på vägen.